lejonhjärta

sometime, someday

28 jan 2011 21:13
Jag skrev ett ord för någon dag sedan (i måndags?) som jag raderade morgonen därpå. Oavsett anledningen till att jag raderade det jag skrev (om det nu ens fanns någon anledning att tala om, förutom lätt hjärtklappning) krävs det en snabb återblick kring vad som stod i ordet, eller vad som har hänt sedan senaste raderna:

Det finns inte längre någon att slingra ihop sig med. Eller snarare; jag vill inte längre slingra ihop mig med personen. Jag vill, tillsammans med någon, men inte med honom. Det kändes bra, lugnt i hjärtat, när den insikten kom. Jag har möjligtvis för höga krav på hur jag vill att det ska kännas men jag kan inte resonera bort att jag är twentysomething och inte borde kompromissa bort mig, absolut inte än och allra helst aldrig någonsin.

De andra raderna i det bortraderade ordet rörde mina problem med mat. Ja, de finns där. Ja, de är för tillfället mer tilltrasslande och övermäktiga än någonsin. Ja, jag tror att jag kan komma tillbaka till en plats där det åtminstone är stabilare än vad det är nu även om det är många steg kvar tills det är bra.

Jag har varit ledsen, arg, förvirrad, konsumerad, dramatisk. Just nu känns det som om jag bara är, inte mer: inte mindre och att det är första gången på några veckor som det är så, som jag är så. Jag tänker att jag borde se lite mer vardag och lite mindre drama. I mig själv, i andra.

Jag skulle vilja bli duktigare på att upptäcka gråzonerna; se dem och stanna kvar. Utan att vilja göra det till någonting svart. Eller vitt. Jag tror aldrig någonsin att det har gjort mig gott att ständigt försöka definiera allting utifrån den ena änden eller den andra. Jag borde sluta vara rädd för det där som bara är: som nu. En slags lagomhet där allting bara kan få vara vad det är, för vad det är, innebär inte per automatik att jag har stängt av mig själv. Jag behöver inte känna alltting eller ingenting för att övertyga mig själv om att jag lever. Jag borde i alla fall känna så för det är betydligt närmare sanningen (den enda sanningen?) jämfört med tanken att allting antingen måste vara strålande eller fruktansvärt för att det ska vara på riktigt; kyss mig, slå mig. Älska mig, hata mig.

Ibland kan det bara få vara vardag.

Jag åker bil, tittar ut över snötäckta ängar och ser hur helljuset reflekteras onaturligt över allt det vita: skapar något spöklikt ljus. Jag svänger av, jag kan redan vägens alla kurvor och gropar trots att jag inte har åkt sträckan så många gånger. Jag sätter mig på en pall utanför och dinglar med benen, i gula strumpbyxor. Dinglar med benen eftersom jag är för kort för att nå ner. Redan välbekanta steg kommer runt hörnet, ett leende och samtal som startar direkt, utan några smärtsamma hinder att ta sig över. Situationen som omger oss är obeskrivlig men den bidrar förmodligen till en del av känslan. På vägen hem vill jag emellanåt köra med bilen rätt över ängarna, tills jag kommer fram till vattnet och bara låta mig bli kall kall kall, för att jag känner mig så tom inombords, som fylls av leenden och värme från så många människor. Som om jag inte har något eget värde, som om jag inte har någonting på riktigt som får mitt hjärta att slå.

Sedan (nu) tänker jag att det inte spelar någon roll. Det är lite struntsamma. Någonting, några, någon får mig att le och så länge det finns någonting som fyller mig med energi så tänker jag att sluta bekymra mig över det. Det finns några som höjer på ögonbrynen, ifrågasätter om jag inte ger för mycket av mig själv, men hur jag än vrider och vänder på det kommer jag fram till det motsatta: jag får så mycket att jag växer. De delar som jag ger bort får jag tusenfalt tillbaka. Hjärtat slår annorlunda i sammanhang där jag bara är människa, där jag är mig själv och de jag möter vet inte alla mina sorger och sömnlösa nätter. De ser mig för den jag är, just för stunden, och det är det enda som för närvarande gör att jag kan leva i stunden.

Och där landade jag i någonting viktigt: de människorna får mig att må bra för att jag lever i stunden. Jag finns där under en begränsad tid och vi vet alla om spelreglerna även om jag har börjat tänja lite på reglerna för att jag är så väldigt bekväm i situationen.

Just i stunden är jag tjejen med klänning och sjal, utan påsar under ögonen för jag tänker inte på tröttheten, jag har inget behov av att fundera på min ätstörning för den finns inte i situationen för den är inte jag. Den är inte jag. Jag är jag, enbart. Jag är den som skrattar, får andra att skratta, kivas och den som frågar, den som svarar.

Jag kan ingenting annat än att vara i stunden,
och det är när jag är i stunden som jag inser att jag mår bra.

Jag vill vara i stunden hela tiden, inte bara när jag är omgiven av människor i en situation som tvingar mig att vara i stunden för att det inte finns något annat val. Just nu ska jag låta allting vila en stund, låta mig själv vila en stund.

Vila i vardagen, ta paus från dramatiken.

Tillbaka till sidans topp