lejonhjärta
tisdag, en annan vecka
10 maj 2011 20:16Jag vill skriva en lång text. Eller: jag behöver skriva en lång text för att formulera allting, jaga fatt i de där tankarna som springer omkring i huvudet, längs med venerna. Jag behöver skriva av mig, skriva ur mig, låta bokstäverna fastna någonstans för att därefter släppa dem.
Jag läser igenom min senaste ORD-text, låter ögonen hoppa över några rader som gör alldeles för ont att läsa, det gör ont att veta att jag har skrivit meningarna, satt ihop ord efter ord och dokumenterat så mycket smärta. Det är förvånande hur snabbt livet kan rasa på, jag förstår inte hur det kan tumla fram även fast tiden aldrig någonsin förändrar sin hastighet. Jag tumlar runt och mellan omkullkastningarna funderar jag emellanåt över hur många gånger det är livet som kastar omkull mig jämfört med hur många gånger det är jag själv som välter, ramlar ihop.
Allting är så förvirrat att jag inte vet vart jag ska börja. Vilken blodåder, vilket hjärtslag, jag ska välja att lägga fram först.
Sedan jag skrev senast har måndag kväll, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag och större delen av ännu en tisdag försvunnit. K viskade i måndags att han skulle ringa på tisdagen. Tisdagen gick, onsdagen gick. Jag kämpade mot min impuls att ringa telefonnumret som jag kan utantill eftersom K sagt att jag inte kan ringa på grund av henne, han ringer, jag väntar. Jag var arg, ledsen, orolig och pendlade mellan alla olika känslolägen varenda timme. På torsdagen satt jag i sängen, kände att allt bara gjorde ont och att det enda jag ville var att höra K:s röst. Jag tryckte alla siffror i telefonnumret men jag lyckades aldrig komma mig för att ringa. Slå numret, radera, slå numret, radera. Det var nog någonting som brast och gick sönder inom mig då: att jag var rädd för att ringa den som jag ville ringa. Rädd för att störa, vara i vägen. En känsla av tvång, måsten, hålla mitt löfte som den andra kvinnan i fråga om att inte höra av mig utan vänta. Tick, tack. Någonstans där och då ringde K, var precis som vanligt och förstod inte alls varför jag var ledsen, att jag hade saknat honom och undrat över varför han inte hade ringt tidigare. Jag berättade hur svårt det var att inte kunna ringa. Att inte få ringa. K försvarade, slog ifrån sig, menade att det inte fungerar och att jag inte kan, jag kan inte inte inte ringa, men, det är så enkelt att byta nummer, säger han, om jag ändå fortsätter ringa. Mitt hjärta kändes så litet, så litet. Så öppet, sårbart.
Vi la på, jag var ledsen, K var oförstående. Jag skickar ett sms, ursäktar mig med att jag vet att han är ensam för stunden, skriver någonting om att jag tycker om honom, att jag vill ge honom en kram. Några timmar senare kommer ett svar om att K ringer imorgon, det passar inte med sms nu.
Det passar inte.
Jag passar inte.
Fredagen passerar tyst, sedan ringer det med skyddat nummer som brukar vara K. Jag tränger mig ifrån mängden av människor som omger mig, hinner inte svara, ringer därför upp. K svarar automatiskt med att jag inte får ringa, jag kan inte inte inte ringa. Jag biter mig i tungan, håller handen mot hjärtat, och säger att jag trodde att det var han, att jag ville ringa upp, prata. Om det inte finns forskning på hur hjärtslitande och bedövande smärtsamt ett samtal på 3 minuter kan vara så kan jag ta mina erfarenheter, skriva en avhandling. Det gör ont på så många plan, av så många anledningar. Jag går runt, med tårar i ögonen, med K:s ring om mitt ena finger och handen krampaktigt om telefonen som inte ringer, inte vibrerar. Inte kommer med några löften om evig kärlek. Inte kommer med löften om någonting.
En lördag och en söndag. En ledsen hög i en soffa hos fina, fina vännen. En ledsen hög i min egen soffa med telefonen i handen tillsammans med en annan fin, fin vän. En ledsen hög i sängen, ensam och med någonting som har försvunnit inom mig. Jag pratar och gråter, kastar saker omkring mig och gråter, tittar på ingenting och andas, försöker hitta pulsen, jag låter andra prata, jag låter andra skälla, förklara, visa upp logiken och förnuftet. Jag ligger på golvet och lägger telefonen på örat, ringer människor som är för långt borta, låter tårarna rinna och trassla in sig i håret.
Jag har alltid vetat att K inte kan bli tillsammans nu. Det var våra spelregler från början, oavsett vad jag tycker om det. Spelreglerna var också respekt och ömhet. Jag är inte överens med alla mina vänner men jag tycker att K har respekterat mig innan, jag honom. Men någonstans i förra veckan förändrades det. Eller: det försvann. Jag vet att K har mycket egna problem, jobbiga stora tunga livsomvälvande problem, men någonstans, någon gång i helgen, kände jag att det skulle kunna vara en ursäkt för så mycket men man kan inte vara elak, kall, distanserad och skylla allting på det samtidigt som man får förståelse från den person man är elak emot.
Jag trodde att det var situationen som var elak, törnade till mig, men jag tror att det är både situationen och K i sig som får mig att falla bort från den jag är och bli någon annan.
Hjärta, hjärna, känsla, förnuft. Det är fruktansvärt svårt att få ihop alla delar och få dem att samarbeta utan att kasta sig in i väggen för att det känns enklare, mjukare, än att tvinga ihop allting. Tvinga ihop mig. Någon del av mig kände ändå att det inte fungerar, jag fungerar inte. Om K tyckte om mig, på riktigt riktigt riktigt, skulle han inte vara distanserad och försvinna. Även om det är enklast när en situation blir för jobbig och för stor så kan man inte göra så om man tycker om någon. Eller, jag förstår inte hur man kan göra så om man tycker om någon. På måndagen kände jag att jag inte kunde ringa K, jag balanserar så farligt mellan hjärta, hjärna, känsla, förnuft så jag skickade ett långt sms: förklarade hur jag känner, att det känns som om han inte tycker om mig längre eftersom K förändrats. Jag andades, andades. Ignorerade eller andades, alldeles oavsett så stod jag rakt. Efter en timme ringer K, inleder med att säga att jag inte får skicka sms, att jag kan inte inte inte skicka sms, det är så enkelt att ändra nummer så att han inte längre har ett nummer som jag kan utantill. Jag försöker förklara, få honom att förstå att det känns som om han inte tycker om mig längre, av någon anledning. K menar att det inte spelar någon roll hur förälskade vi än skulle vara, det förändrar ingenting, ingenting förändrar någonsin någonting och det fungerar inte nu, ingenting fungerar nu, och därför spelar ingenting någonsin någon roll.
För mig spelar respekt och ömhet fortfarande roll, försöker jag få fram.
Vi hamnar i någonting som egentligen är ingenting. Jag är ledsen, K är irriterad (över? att jag tycker om honom? att jag ifrågasätter? att jag är? att jag finns? att han är frustrerad?), säger att han måste gå. Jag känner hur hjärtat rusar, hur jag rusar iväg: när kommer vi höras igen och hur ska jag kunna lägga på? Jag tvekar, försöker säga någonting mer men K säger att han måste gå, om jag inte säger hejdå lägger han på i örat på mig.
Jag kan bara svara ett mm, hejdå, på det eftersom jag inte vet vad jag annars ska svara. Hur ska jag svara? Finns det någonting som jag kan svara på det som ens återspeglar lite av det kaoset det väcker inom mig, ilskan, sorgen, känslan över att vara sviken, oförstådd, förstörd, ledsen? Jag tror inte det.
Tystnad och jag ligger kvar där jag ligger. Gråter, kan inte torka tårarna. Jag kan inte hitta någonting att fokusera på som gör att jag kan ställa mig upp, inte på länge, länge. Till sist torkar jag tårarna, rättar till sjalen, försöker dölja mitt söndergråtna ansikte och möter en kollega runt hörnet. Jag kan inte ens låtsas, jag sätter mig ner och gråter. En annan kollega kommer fram, klappar om mig. Jag vill sluta gråta. Jag vill inte gråta. Jag vill veta varför jag gråter: är det för att jag är arg? Ledsen? Sviken? Maktlös?
Torkar tårarna, knyter ihop mig själv och försvinner på möte där det är tydligt för alla att jag har gråtit. Jag undrar om de vet om anledningen till varför jag har gråtit, låter tanken försvinna iväg när jag inser hur mycket jag skäms över allt. Skäms över mig själv.
Efter mötet trillar jag in i W. W, som jag inte riktigt kan beskriva. Någon som har funnits där i kulissen, som har fascinerat mig under den korta tid som han har funnits i närheten eftersom han alltid har lyckats ställa exakt rätt frågor, sett bakom allt det där som andra stannar vid. Vi stannar till, pratar och även denna gång får W mig att le, skratta, hoppa runt och göra små charader trots att jag grät hejdlöst timmen innan. Jag föreslår att vi ska göra någonting, jag vill stanna kvar i den bubbla W placerar mig i. Den känns lugn, på något sätt. W rodnar, säger nej utan riktig anledning och vi säger hejdå, vinkar.
När jag lägger upp fötterna på köksstolen hemma så ringer W, förklarar hur han har letat tag i mitt nummer och ber om ursäkt för det, jag mumlar att det inte gör någonting och W frågar om vi inte kan ses även fast han sa nej förut men han har ångrat sig, tjugo minuter senare, kan vi inte ses? Jo, fötterna ner från köksstolen och i skorna istället. W balanserar på trottoarkanten när han väntar, vi går bredvid varandra ner till vattnet, det gröna. En glass, fingrar som rör vid varandra och så sätter vi oss i solen, på en sten. Och stannar där i flera timmar, tills det har blivit så kallt att W fryser så han skakar efter att ha haft fötterna i vattnet nästan precis hela tiden. Vi pratar om allt och ingenting, det som är på allvar och det som är på ytan. Kikar under lugg, motsols, allting känns enkelt och jag förvånas över ärligheten. Att någon kan vara ärlig, bara sådär.
Vi säger ett utdraget hejdå, W fryser, jag andas utan en elefant på bröstet. Sparkar lite i marken, pratar om ingenting i några minuter till, säger hejdå och går åt varsitt håll. Ett sms och väntan på sms som kommer med ord som är bra, ord som jag vill behålla. Jag kan inte sova även fast jag gäspar, jag lyssnar på musik och försöker att inte tänka trots att allting inom mig skriker att jag behöver PROCESSA BEARBETA.
En tisdag, några sms till W med någon slags plan i veckan och det får vara bra så. Det kanske inte behöver processas, bearbetas, tuggas sönder mer än så? Det kanske inte kan processas, bearbetas eller tuggas sönder.
Nu är klockan 20:13 och idag är första dagen på länge, länge som jag inte har gråtit.
Nu är klockan 20:14 och idag har jag inte hört av mig till K eller hört något från honom.
Jag skulle behöva en själsanalys. En hjärtundersökning, någon som gräver i min hjärna och konstaterar saker och ting. Förklarar, reder ut, trasslar upp. Eller så behöver jag bara låta saker vara emellanåt: leva och se.
244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros