lejonhjärta

måndag

16 maj 2011 19:05
Lejonhjärta.

Snarare lammhjärta. Eller marsvinshjärta. Mitt hjärta tillhör inte någonting starkt, inte ett lejon. Det är snarare ett hjärta som slår inuti någonting lurvigt och osäkert: ett svajande hjärta. Någon sa till mig att jag inte borde ge bort mitt hjärta så snabbt utan att jag borde vänta. Vänta och vänta, kanske inte i tre år som hon väntade men längre än vad jag väntar. På studs liksom, får du det att slå bang bang bang, är det ditt. Trots att jag inte kan ha det tyst en enda sekund utan att det känns som om jag brister inifrån de här dagarna så ångrar jag mig inte: jag vill kunna tro att det där bang bang bang:andet betyder någonting. Jag vill kunna lita på människor som får mitt hjärta att slå, min puls att skena.

Men, jag önskar att jag vore starkare när hjärtat inte slår, när pulsen vilar.

Jag är arg på K. Arg, ledsen, besviken. Samtidigt så vill jag ringa honom, ta tåget långt härifrån tillsammans och bara försvinna. Jag vill att de senaste veckornas kaos försvinner, att rynkorna i K:s panna försvinner, att tårarna från mina kinder torkar och att vi bara kan få vara. Jag vill dra min hand över hans huvud, låta den vila i nacken och jag vill att han lägger sin arm om min midja. Jag vill bara vara tyst i samma rum som K.

Jag vill allt det trots att K beter sig som ett as mot mig, emellanåt. Jag vill allt det trots att K har någon annan. Jag vill allt det trots att K är missbrukare. Det går inte att skriva på något annat sätt, det går inte att göra den smutsiga sanningen fin, vacker. Det går inte att göra den uthärdlig. K missbrukar droger. K är drogmissbrukare. K är missbrukare.

Hur ska jag fortsätta efter det? På nätterna (eller dagarna: allt flyter samman när jag inte vill någonting annat än att sova) gråter jag och funderar på vad som är K och vad som är drogerna. Vad han har byggt upp själv och vad drogerna har byggt upp. Har jag någonsin lärt känna den riktiga K? Finns det ens en riktig K? Jag undrar om han vet vem han är och jag undrar om jag vet någonting om vem han är. Om jag någonsin kommer att få veta.

Jag vet allt det logiska. Om hur jag borde tänka, känna, agera.

Men, det är inte logiken som får mig att gråta på nätterna, i källaren på jobbet, på bussen hem, när jag springer varv efter varv efter varv. Under tiden som lammhjärtat vinner (och lejonhjärtat och självrespekten förlorar) så kommer det att göra ont. Ont som i, här ligger jag och blöder.

Tillbaka till sidans topp