lejonhjärta

en del av dig

29 jun 2011 22:15
Jag har med relativt gott resultat separerat K från missbrukare, de som missbrukar på riktigt med andra ord. Jag menar, det finns missbrukare och så finns det K som tar droger. Jag har även med gott resultat undvikit att läsa böcker om missbrukare, av missbrukare, whatever som rör missbrukare, missbruk, helt enkelt. Nu har jag min första semester någonsin i mitt liv och det borde förmodligen vara den lyckligaste sommaren någonsin med bruna ben, vin och oräkneliga badutflykter. Och hångel, åh, så mycket jag skulle kunna hångla om det här hade varit den bästa sommaren någonsin, om alla jäkla stjärnor och månar och solar stod i rätt balans till någon rättvisa. Om jag nu skulle tro på något sådant. Istället för att springa omkring med blommor i håret och gå runt i klänningar utan underkläder så öppnade jag den där boken som har legat på hallgolvet så länge, bara för att. Bara för att jag skulle kunna läsa i den och upptäcka att ja, självklart har jag rätt: det finns missbrukare och så finns det K, liksom. K, som är någonting helt annat än missbrukare. M-I-S-S-B-R-U-K-A-R-E. Han använder bara droger. Ni förstår, en missbrukare är en missbrukare och K är K, människa först och främst. Alltid, ständigt, enbart.

Den där boken på hallgolvet, ja. Jag bläddrade lite i den på måfå. Jag tänkte att den är bra att läsa med tanke på mitt jobb, det är nyttigt att veta lite mer om missbruk och missbrukspersonligheter. Jag satte mig på hallgolvet, i mörkret, igår kväll och fastnade på sidan femtiofem: ”Eftersom en missbrukare emotionellt sätt främst är fäst vid ett objekt eller en händelse och inte vid människor, sker många förändringar i missbrukarens liv. Missbrukaren börjar manipulera människor och behandla dem som objekt; han/hon förstår inte att andra blir sårade av detta. En missbrukarpersonlighet är mycket självgod och självupptagen.”

Redan här grät jag. Och inte någon stillsam gråt som hade passat sig i någon söndagsfilm på fyran utan hysterisk gråt där jag skulle vilja att någon lindade in mig, hårt hårt hårt, i filtar bara för att jag skulle kunna känna mig trygg med att jag inte kan gå sönder fysiskt även om det känns så. Som om det vore möjligt att göra någonting annat än att spricka inifrån och ut. Och så fortsatte jag att läsa eftersom jag inte kunde göra någonting annat: ”För en missbrukarpersonlighet uppfattas andras omsorg som ett problem. Människor uppfattas som närgångna och deras omsorg blir ett hinder att övervinna. Människor är betydelselösa såvida de inte kan utnyttjas för att förstärka missbruket. Missbrukets åsiktssystem tror att alla utnyttjar alla (eftersom människor bara är objekt) och att man måste ’krossa andra innan de krossar dig’. De börjar ofta känna sig som offer och tycka synd om sig själva. Eftersom individen känner sig trakasserad börjar han/hon söka efter någon eller något att ge skulden för detta – och det blir vanligen någon närstående. För det mesta projiceras den ilska och stress missbrukaren känner på andra, på dem själva och på hela världen. Att ha en relation till en aktiv missbrukare är oerhört smärtsamt och känslomässigt farligt.”

Jahopp.

Människor (jag) är betydelselösa. Min omsrog är ett problem. Krossa andra innan de krossar dig. Ta emot stress och ilska. Oerhört smärtsamt. Känslomässigt farligt. Det skulle vara de nyckelord som fastnade i mig, som flimrat förbi i hjärtat och hjärnan konstant sedan dess. Jag har alltid veta det här på något plan men jag har inte orkat tänka de tankarna hela vägen, orkat följa dem. Och samtidigt är det en form av bekräftelse att jag inte är dum i huvudet, på riktigt. Att jag inte är sinnessjuk. Att det kanske inte är jag som gör alla fel i världen när jag bryr mig om K och får ett raseriutbrott tillbaka. Att när jag inte vill att han går iväg för att ta droger så är det jag som är galen när han börjar skrika på mig att jag gör bort mig så otroligt mycket när jag säger saker som att jag vill att han följer med mig hem och sover lite istället. De där raderna i boken som legat så länge på hallgolvet skänker mig lite tröst mitt i all sorg när jag tänker på hur mycket K slingrar sig och hur irriterad han blir när jag frågar hur han mår. Hur han tycker att jag är jobbig för åh, varför ska jag hålla på och tjata hela jävla tiden, allt är ju otroligt bra så varför bryr jag mig och K har redan berättat allt för mig, att han inte alls mår dåligt, han har minsann aldrig mått dåligt i hela sitt liv och det var inte alls därför han började ta droger (edit: det var inte alls därför som han började missbruka. M-I-S-S-B-R-U-K-A) utan han mår alltid toppen, toppen men med droger i kroppen mår han lite mer toppen, toppen och varför ska han då inte fortsätta använda droger, kan jag svara på det? Nej, jag kan inte svara på det K för vi pratar om varandra och varje gång jag kommer lite närmare ditt hjärta så skriker du och säger åt mig att jag inte ska höra av mig för du hör av dig när du mår bra, all kontroll ska vara din, din kontroll, ditt, hela världen ska vara din. Och den som bryr sig och försöker visa dig att det finns en annan värld, att du är värd någonting så mycket bättre än det som du har nu skjuter du. Kallsinnigt, i hjärtat. Och jag gråter och gråter för jag tänker att det är du som är så elak och jag förstår inte varför, inte hur. Jag förstår inte hur den människa som lindade sin arm runt min midja och frågade när vi skulle planera för barn kan skjuta mig i hjärtat. Någonstans där och då, när jag gråter på hallgolvet med boken i mina händer och orden i mitt hjärta så får jag en annan tröst som är så välbehövlig för att hindra mig från att kasta mig ut genom fönstret: det finns en människa och det finns en missbrukarpersonlighet. Det finns två sidor av K. Och den ena sidan får mig att gråta och hata och inte äta på tre dagar och den andra sidan älskar jag och vill upptäcka hela världen med. Och det är så viktigt att inte glömma bort det, att jag inte glömmer bort det. Det finns en människa, K. Och K har en missbrukarpersonlighet som slåss och kämpar och skriker förbannat högt och tar över, tar bort allt det där fina. Som tar bort människan som lade märke till alla mina små egenheter, alla små detaljer, som höjde mig till skyarna, som fick mig att känna mig trygg, som fick mig att tänka utanför min kropp och jag fick känna mig fin och omtyckt och jag tänkte inte vikt, siffror, hålla in magen, ångest, ångest, när K kysste mig, när han hade händerna på min kropp. Det är den sidan som jag älskar, älskar. Som jag varken kan eller vill släppa. Jag vill inte tro att den sidan är död, helt och hållet. Jag vill inte tro att K, som människa är borta, och att det enda som finns kvar är K som missbrukare.

Jag hoppar över några sidor, ett par kapitel, och kommer in på tillfrisknande. Och jag gråter redan så mycket att det är svårt att se vad som står men det är så viktiga ord att jag läser dem högt för mig själv, hulkar och snorar och det gör så ONT: ”Det finaste i tillfrisknandet finner man i relationerna. Det är genom att upprätta sunda relationer som missbrukare klarar av att besegra sin sjukdom. I början av tillfrisknandeprocessen ses ofta relationer som något man inte kan lita på. I missbruksprocessen använder missbrukare andra människor som objekt. Missbrukare tror ofta att de är oförmögna att ha fungerande relationer. De har försökt men alltid misslyckats. Deras relationer kan inte fungera på grund av missbruksprocessen. Så småningom ser missbrukare sig själva som omöjliga att älska.”

Jag vet, vet, vet att det aldrig någonsin går att övertyga en människa om att ge upp sitt missbruk. Inte ens om jag riktade en pistol mot K, mot mig, mot hans föräldrar, hans systrar så skulle det spela någon roll. Ingenting spelar någon roll om inte viljan finns hos personen själv. Däremot är det så enormt viktigt att ha en kärlekshög av människor omkring sig när, om man gör det där valet: om man tar det där viktiga, slutgiltiga steget där man säger hejdå en gång för alla och säger hej till någonting annat. Därför går jag sönder när K gör sitt allra bästa för att skjuta bort alla människor i hans liv som bryr sig. Och den där meningen om att relationer inte är någonting man kan lita på och att man är omöjligt att älska; ÅH, vad många gånger jag har kysst K på kinden och smekt hans kind och kramat om honom när han har yrat på om att jag är för bra, han är för dålig, visst ser jag bara honom som ett socialt experiment, visst? Och nej, nej, visst tycker jag om honom nu i början när han är så charmig med sina blå, blå ögon men sedan, SEDAN, kommer jag likt förbannat att lämna honom ändå precis som alla andra har gjort och precis som alla hans missbrukarvänners flickvänner har lämnat dem. Det går bra ett tag, men sedan drar vi, hela högen. Tydligen. Tydligen så är det inte så, inte i alla fall. Här står jag och krigar och ibland vet jag inte för vad eller för vem eller om någon någonsin ser min kamp, jag blir skjuten i hjärtat och är det någon som flyr för att det blir för jobbigt så är det K. Jag flyr inte, har aldrig någonsin flytt och nej, jag tycker inte att K är omöjlig att älska (för åh, ni vet, jag behöver inte ens säga det igen) och det skriker i mig att han gör sitt bästa för att uppnå schablonbilden av sig själv: en missbrukare som man omöjligen kan älska och som man lämnar så fort det bara är möjligt, så fort det bara blir jobbigt.

AH. Jag vill bara, mer än allt annat, att K kunde skjuta sönder de där bilderna istället för att skjuta sönder mig och inse att han kan kliva ett steg åt sidan och bli lite mer K, lite mindre missbrukare. Att han kunde bli så som jag så länge har intalat mig: att det finns missbrukare och så finns det K. Med något slags helande skimmer omkring sig, åh, K, om du bara kunde förstå. Om du kunde ta emot den utsträckta handen och det bultande hjärtat istället för att flacka med blicken och inte veta vart du ska göra av händerna och ljuga dig blå om att allt är så bra, bra, bra. Jag önskar att du kunde sluta vara så rädd, K. Att du kunde sluta vara så rädd för mig.

Och jösses, det här ordet blir osammanhängande och svamligt. Jag vet att jag skriver hälften för min egen del, för att på något sätt försöka trösta mig själv och den andra halvan skriver, skriker, jag direkt till K för jag önskar att han kunde läsa. Eller att jag kunde säga allt det här till honom, att jag kunde få den där tiden som jag vill ha. Att jag bara kunde sitta precis som förut och dela en bakelse med honom och se hur hans hals fick små röda områden när vi satt nära varandra och jag la handen på hans lår, lutade mig tätt intill. Vi lyckades skapa en egen värld, en egen bubbla, och på något sätt tänkte jag att den kanske skulle räcka. Att jag skulle räcka.

MEN:

”För en missbrukarpersonlighet uppfattas andras omsorg som ett problem.”

Och det är ett förbannat stort MEN att ta sig över. Det största berget jag försökt vandra över hitintills, kanske. Det vet jag nog inte förrän jag har kommit över på andra sidan. För jag tror nog att jag kommer ner på andra sidan, på något sätt. Tror jag.

Det blir på ett sätt både en lättnad och en ännu större sorg som byggs upp inom mig när jag ligger där på hallgolvet. En lättnad som en varm smekning över kinden som viskar att jag inte gör fel när jag bryr mig om. Det är bara i en missbrukares värld som jag gör fel för ah, varför kan jag inte bara låta honom fortsätta att missbruka i fred? (För att jag älskar dig. Det är det enda anledningen. Och den anledningen borde krossa allt annat.) Det är också en lättnad att veta att K gör som han gör för att han är missbrukare, där är hans missbrukarpersonlighet som träder fram och beter sig som en perfekt missbrukare när han skriker att han börjar hata mig om jag inte lämnar honom ifred med drogerna. Det är inte K. Det är inte, inte, inte den K som köpte mitt favoritgodis när jag var trött och ledsen, inte den K som bjöd mig på glass och kysste mig på kinden och lyfte upp mig och snurrade runt mig. Det finns en människo-K och en missbrukar-K. Det gör det inte enklare i det ögonblicket som de isblå, iskalla ögonen ser rakt in i mina tårfyllda och säger att jag är jobbig, att jag gör bort mig, att jag ska sluta bry mig för då finns det bara en K och det är den K som står framför mig. Men, sedan kommer den vacklande blicken och K börjar svettas, drar handen över huvudet, de röda fläckarna på kinderna är på grund av stress och inte för att jag är nära och har handen på hans lår. Och det är det jag minns emellanåt: att han förmodligen (förhoppningsvis) inte mår bra när han är elak. Men det är klart enklare att fly och springa åt andra hållet, krossa andra innan de krossar dig.

(Tänk om du kunde förstå att jag aldrig någonsin kommer att vilja krossa dig. Skulle du släppa in mig då? Så som vi pratade om, när vi låg tätt intill och jag viskade att jag ville att du skulle krypa in i mig, under huden, så att du kunde känna hur otroligt mycket jag tyckte om dig och du viskade att du ville att jag skulle krypa in i dig så att jag skulle förstå allt som var jobbigt utan att du behövde beskriva det i ord.)

Det större sorgen består i att K är missbrukare. Det finns liksom inte en hög människor som är missbrukare och så finns det en annan hög med missbrukare som är missbrukare på ett annat sätt. Lite finare liksom. Som missbrukar utan att ha någon missbrukarpersonlighet. Så är det inte.

Nu gör det sådär ont igen att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen så jag slutar nu. Boken som ligger på mitt hallgolv heter ”Jaget och Missbrukaren”. Jag älskar jaget och jag hatar missbrukaren. Moment 22, skjut mig.

Tillbaka till sidans topp