vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

Piller & prat

28 sep 2011 21:00
Tidig morgon, väntrum. Människor som bläddrar förstrött i tidningar, själv tittar jag på ett akvarium som står i hörnet och funderar över varför det nästan alltid finns ett sådant i väntrum. Det gör inte mig lugnare i alla fall, jag tittar på hur de små fiskarna försöker gömma sig från de större fiskarna på den begränsade ytan.

Sedan: sitta ner i en fåtölj. Jag gråter oavbrutet i 45 minuter, får en hög med näsdukar i mitt knä som fylls med tårar direkt och försöker att inte fästa blicken någonstans men absolut inte på människan som sitter på andra sidan bordet. Om jag inte äter min medicin för min krånglande lever kan jag tydligen få permanenta skador på nervsystemet bland annat. Permanent skrämmer mig. Nervsystemet skrämmer mig. Innan K kom in i mitt liv fanns inga tankar på permanenta skador på nervsystemet på grund av problem med levern för att jag tycker att det där med äta, sova, må bra är en bagatell.

Men, det är inte därför jag gråter, egentligen. Jag torkar bort de ständigt rinnande tårarna utför kinderna för att jag är ledsen. Över allt och ingenting, det som är och det som har varit. Det som väntar runt hörnet. Alla tankar på K, all oro över K som sjunker djupare ner i missbruket och nu har lämnat staden för att göra whatever med whoever bara det är droger inblandat. Det borde inte vara min oro men det har blivit min oro. Han har blivit min oro. Eller: jag har gjort honom till min oro. Mitt ansvar. Tar han livet av sig är det mitt fel, tar han en överdos är det mitt fel. En vän sa att vi spelar roll i varandras liv men inte så stor roll att vi har någon annans liv i våra händer. Jag har fastnat någonstans längs med vägen, K har sagt och gjort så mycket som betonat mitt ansvar och jag har tagit det istället för att så rak i ryggen. Hjärtat i handen, varsågod, det är ditt att krossa har jag tänkt. Och känt. Och fastnat i, som sagt.

Därför gråter jag: känslan av att ha fastnat, maktlösheten. Att känna som att jag springer runt i en labyrint där jag ibland ser ljuset, någon form av lösning, och får luft, energi, som ger mig möjligheten att springa vidare för jag vet ändå (eller vill tro) att bortom labyrinten finns det ängar och fält som aldrig tar slut, lugnande hav och ständig frisk luft att dra ner djupt, djupt i lungorna. 

Åh, vad jag vill ha den där friska luften. Jämt, jämt.

Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta innan det är annorlunda, innan jag fått ordning på tankarna och hjärtat igen. Innan allting blir lite lugnare. Jag vet inte vilken väg som är bäst att gå heller, höger, vänster, vänster, högar, det finns så många alternativ. Och det är svårt att välja rätt när jag har förlorat förmågan att lita på att de val jag gör är rätt, att de är bra istället för skadliga för mig. Jag har cirkulerat kring K så länge att jag har tappat bort mig själv.

Remiss: skickas vidare, iväg till någonting annat. Någon annan. Jag har gått i terapi förut så det borde egentligen inte skapa obehagskänslor inom mig. Kanske är det inte det faktum att jag ska få någon att prata med som gör att det kryper i mig, snarare en känsla av.. misslyckande? Var inte senaste gången också tänkt att bli sista gången? Borde jag inte kunna reda ut mig själv nu, jag vet vart alla trådar finns och även vet hur jag enklast lirkar upp dom? Skärp mig, dyker upp i huvudet. För många gånger för att jag bara ska kunna rycka på axlarna.

Hon mittemot som jag undvek ögonkontakt med i 43 minuter verkade oroad över mig, ställde frågor som andra människor kanske skulle undvika att svara på men som jag enkelt kunde besvara för det känns inte som om jag pratar om mig själv längre. Hon frågade om medicin, om jag fått någonting mot den stora sorgsenheten innan men nej, jag har kunnat prata och gråta mig ur situationer. Eller försökt hantera det på något sätt även om jag är medveten om att a) sluta äta eller b) äta och kräkas inte är konstruktiva eller hälsosamma sätt att hantera saker på. Eller, det är väl inte ens ett sätt att hantera saker på: det är en flykt från ett dåligt mående in i ett annat dåligt mående. 

Medicin, ja. Jag fick recept på två olika mediciner för att försöka framtvinga lugn och sömn, undvika de djupaste svackorna. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte vill sova för åh, de här tre timmarspassen på nätterna fulla av mardrömmar gör att allting blir ännu svårare, den friska luften känns oändligt långt bort, men jag skulle också ljuga om jag skrev att det känns bekvämt att ha sådan medicin utskriven. Jag vill bara skärpa mig, liksom, men jag verkar ha glömt hur jag gör. Sova, menar jag, det är någonting som alla gör och som alla behöver. Jag vill kunna sova igen men jag önskar att jag kunde komma tillbaka till det själv. Fast nu kanske jag är i en sådan situation där jag faktiskt inte kan reda ut det själv och jag kanske inte borde slå mig själv blodig för det (eftersom jag redan gör det för så mycket annat).

Och: gula, färgglada piller till frukost. Ihop med de vita, rosa, blå för min lever. Samma färgkombination och piller från John Blund på natten. Det känns.. obekvämt. Jag vill veta vad som är jag, alltid. Kommer jag att veta vad som är jag och vad som är det gula, rosa, blå om jag sköljer ner det med vatten i 12-timmars intervaller? Samtidigt: orkar jag med att vara jag just nu? Vet jag ens vad som är jag just nu?

Jag vet inte.. hade jag reagerat såhär kraftigt om inte så stor del av min ångest hade bottnat i K som är missbrukare? Jag vill inte dricka alkohol längre för jag tänker på K och hans vana att dricka till frukost. Jag vet att ett förnuftigt förhållningssätt till alkohol och medicin utskriven av läkare i ett gott syfte inte förvandlar mig till missbrukare. Men, det är svårt.. att leva med en missbrukare och vakna upp tillsammans med någon vars första tanke är att få tag i droger och därefter känna vart min egna gräns går.

Det känns som om jag bara svamlar, att jag inte får grepp om tankarna. Om mig själv.


Hon berättade att när jag börjar ta medicinen kommer allting att bli värre innan det blir bättre. Jag vet inte hur mycket värre det kommer att bli eller hur lång tid det tar innan det kommer vända. Under inga omständigheter fick jag sluta att ta medicinen för det skulle bara förvärra ytterligare. Jag läste bipacksedeln på en av medicinerna och det fanns särskilda avsnitt som varnande för ökad ångest, självmordstankar, oroliga drömmar. Allt som jag vill kliva bort ifrån.

En eventuell viktuppgång på grund av medicinering skulle stöka till det ännu mer i mitt huvud och det var skönt att jag inte ens behövde uttrycka det, hon förstod och poängterade att hon valde mediciner som inte brukade ha det som biverkning. Istället fann jag aptitlöshet och viktnedgång som vanliga biverkningar över de, vad som kändes som hundratals, biverkningar som fanns listade. Oh, the irony.

Eftersom allt ställer till det i huvudet och jag inte vet när jag tänker rätt så vet jag inte hur jag ska göra med pillrena i olika färger och former. Jag är nog bara rädd.

Och ledsen bortom vad ord kan beskriva för att jag befinner mig här istället för på ängarna med all frisk luft som virvlar omkring mig. Första gången jag träffade K tänkte jag att jag skulle undviks honom för jag kände att han skulle göra mig ledsen. Jag hade aldrig någonsin trott att han skulle göra mig såhär ledsen. 

Tänk om jag hade litat på mig själv då. Nu har jag tappat förtroendet för mig själv och den vilsenheten tar över, förlamar.

Vilket svammel, jag återkommer.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Kit: (28 sep 2011 21:50)
Jag hoppas det går bra. Jag hoppas medicinerna hjälper. Jag hoppas biverkningarna håller sig borta. Jag hoppas att du kan hitta dig själv. Snart, snart, snart. *kramar*

Aurora: (29 sep 2011 08:38)
Ta medicinerna, det som är du kommer fortfarande att finnas kvar. Enda skillnaden är att du kommer ha kraft att hantera det som gör ont. <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

Hunden tankerensning Herr Ätstörning Relationer Familjelycka? irritation förändringen

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Holger, Holmfrid
:: reklam ::