lejonhjärta

nothing but love

20 mar 2012 15:55
Jag har ont i ryggen och sitter inte alls särskilt bekvämt men jag vill, behöver, ändå få ur mig allting som kryper runt i huvudet som små myror. Jag har alltid haft svårare att skriva när jag mår bra: hur formulerar man lycka utan att det låter klyschigt, påklistrat och som någon annan redan har formulerat så mycket bättre? Jag borde känna likadant när det gäller mitt eget skrivande när jag mår dåligt: hur formulerar jag det utan att det låter klyschigt i jämförelse med alla andra med tungt hjärta som skrivit så mycket bättre? Jag vet inte, att skriva när jag mår dåligt har alltid varit en form av terapi för mig. På internet, på papper, för alla, för mig själv. Det känns skönt att gråtskriva ur sig allting som skriker inombords men att försöka fånga och beskriva lyckan, få den att fastna på papper eller tangentbordet.. det är ett mysterium. Ibland funderar jag över om det beror på att jag inte vill att någon ska tro att jag skryter, att jag försöker slå mig själv på bröstet och ropa inför alla olyckliga människor att ”hallå, hallå, nu är JAG minsann lycklig och då är det dags för er att lyssna” även fast det inte alls är så. Långt ifrån. Jag är den som går med hukande rygg även om jag har gjort någonting bra, att ta plats är för andra. Jag skriver om det som är här och nu, oavsett om det är ren terapi som när jag kravlar varv efter varv i sängen under tiden som jag blir ledsnare och ledsnare eller som nu: en reflektion från det som är.

Nåväl, det som är nu. Eller, det som var i helgen. Jag och Hjärtat satte oss på tåget, skrattandes och kyssandes bland alla som lutade huvudet på fönstret med hörlurar i öronen och pocketboken i handen. Jag kan inte hjälpa det, jag kan inte hejda mig tillsammans med honom utan jag måste dra handen genom hans hår för att rufsa till det och han är likadan, blåser på min lugg så att den blir alldeles tilltrasslad och när jag rättar till den med fingrarna säger han att jag är lika fin oavsett. Jag viskar i hans öra, skrattar högt, har en hand på mitt lår och han skrattar lika högt tillbaka. Vi skrattar åt allt och ingenting, vi pratar om allt och ingenting. Om vilken läsk som är godast och hur det är att bli förlamad av dödsångest, om vilken som är den sämsta tv-serien någonsin och hur det är att växa upp utan far. Även när det är som mörkast så finns det alltid hopp i hans ögon, skratt i min hals och en övertygelse om att det alltid blir bättre, någon gång.

Tåget är på väg norröver, till min bror som fyller år. Jag har klänning, precis som vanligt, och Hjärtat har skjorta för ovanlighetens skull. Han ser ändå ut precis som han alltid gör, finare för varje gång jag ser på honom, finare för varje minut som jag känner mig tryggare tillsammans med honom. Vi är på väg norröver för att Hjärtat ska få träffa hela min familj för första gången. Hela min psykotiska familj med allt vad det innebär. Senast jag presenterade en pojkvän, som blev min dåvarande sambo, för min familj var runt 7-8 år sedan. Någonstans är jag lite nervös för hur det kommer att gå: kommer jag att kunna vara lika naturlig runt Hjärtat som jag är i vanliga fall? Och, kommer han att vara det eller kommer han att förvandlas till någon annan?

Han släpper inte min hand, jag släpper inte armen om hans midja. Vi är, bara sådär som vi alltid är. Det känns så naturligt att ha honom bredvid mig i det sammanhanget, jag hade känt mig vilsen utan honom bredvid mig.

På restaurangen sitter vi bredvid varandra, pratar och skrattar med andra även om jag aldrig någonsin slutar att vara medveten om hans närvaro. Det värmer mig, lugnar mig. Jag lyckas ta mig igenom en 3-rätters middag utan att överrumplas av ätstörningen. Jag kan vara i ett sammanhang där maten är i centrum och känna att det inte spelar någon roll för det är någon annan som allting kretsar omkring, maten blir istället någonting sekundärt. Någonting som bara finns där.

Några ögonblick på restaurangen kommer jag aldrig någonsin att glömma. Hjärtat tittar på mig, jag på honom och alla omkring oss bara försvinner, alla sju personer som sitter tätt intill och surrar försvinner. All stress med jobbet, all längtan till allt saker lugnar ner sig, alla problem med maten, med livet, med allt som har varit försvinner.

Jag vill inte att det låter klyschigt, som sagt. Men, det går inte att beskriva på något annat sätt. Han tvingar in mig i nuet och får mig att stanna kvar där: att bara känna hur mina kinder blir varma, hur hela jag blir varm och att jag blir rörd ända ner i tårna av att han sitter där med mig. Tillsammans med mig. Han. Han som har kämpat för mig så länge för att han kände att det var någonting speciellt med mig redan från första gången han såg mig.

Jag är glad att jag vågade. Att allt som trasslade till mig 2011 inte förstörde mig helt och hållet. Jag har alltid varit en hopplös romantiker och det går inte att sudda ut. Jag är glad att den sidan stannade kvar hos mig för annars hade jag nog inte vågat fråga Hjärtat om vi skulle ses den där dagen när allting började: när allting tog fart som hade legat under ytan ett tag, tills jag var redo att våga. Våga att hålla om någons midja och inte släppa taget.

««

[bläddra]

»»

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress: