lejonhjärta

2012, jag gillar det

22 apr 2012 20:38
Det har varit några omtumlande dagar. 2012 kommer att vara ett år som jag kommer att minnas tydligt även om allting känns som en enda röra just nu och dagarna flyter ihop samtidigt som de går förbi saktare än någonsin. 2011 kommer också att vara ett år som jag alltid minns men det året kommer jag att minnas med magknip förutom slutet som förändrade så mycket; som förändrade mig och min framtid.

Jag har kämpat länge på mitt jobb, hoppat på olika vikariat utan att någonsin vara riktig säker på framtiden. Trots det har jag jobbat på så mycket så att jag ibland har glömt bort mig själv och alla omkring mig. Jag har startat nya projekt, jag har förändrat verksamheten till någonting som man är stolt över; till någonting som jag är stolt över. Det har inte alltid varit lätt och det har varit många gånger som jag har velat slå huvudet i väggen tills jag svimmar för att jag inte vet vad jag håller på med. Tänk om jag arbetar 24/7 på en arbetsplats som aldrig någonsin kommer att kunna ge mig en trygg anställning? De senaste månaderna har varit väldigt tuffa med mycket extrajobb och många kvällar. Det tillsammans med väldigt mycket osäkerhet samtidigt som jag belönas på olika sätt har fått mig att fundera på om jag vill vara kvar eller på vilka villkor jag vill vara kvar. När det blev några lediga tjänster (några vikariat och en fast anställning) på min arbetsplats bestämde jag mig för att söka den fasta tjänsten även om det skulle innebära att jag skulle vara tvungen att säga hejdå till mitt specialområde på jobbet, ett specialområde som jag älskar och som jag dessutom kan säga att jag är bra på. Jag blev kallad till intervjun och det kändes ändå bra när jag satte mig, jag tror att jag skulle vara bra på det nya jobbet också även om arbetsuppgifterna skulle vara annorlunda. Efter att jag hade satt mig och hälsat på alla chefer, inklusive min nuvarande, så vände sig min nuvarande chef mot mig och gav mig ett annat förslag. Hen erbjöd mig ett vikariat på ett år som skulle möjliggöra att jag får arbeta med det jag arbetar med idag. Efter det året kommer jag automatiskt att få fast anställning för då har jag jobbat så länge på samma arbetsplats med samma anställningsform att vikariatet omvandlas till en fast anställning. Jag tackade ja, givetvis. Hur skulle jag kunna tacka nej till att få fortsätta jobba med det som jag tycker om och känner mig bekväm med samtidigt som det kommer leda till fast jobb?

Jag hade velat hurra och bjuda Hjärtat på middag men direkt när jag lämnade rummet med cheferna bakom mig träffade jag några kollegor som blev jätteupprörda över att man hade ändrat om bland flera tjänster för att få behålla mig. Min glädje och lättnad försvann direkt och ersattes av ett dåligt samvete som har hängt kvar i flera dagar. Glädjen har aldrig riktigt kommit tillbaka. Jag vet att min chef trampade flera personer på tårna för att få behålla mig. Jag vet det. Samtidigt så undrar jag om jag ska behöva ha dåligt samvete för det? Jag ÄR bra på mitt jobb. Jag har utformat ett projekt som är helt unikt som är framgångsrikt. Jag intervjuas av medier, kollegor från andra städer och får uppskattning som värmer ända in i hjärtat. Jag ska prata om projektet på en stor konferens och ja, jag är faktiskt stolt. Jag har jobbat och slitit och brunnit och kämpat på jobbet länge. Jag tar inte paus, jag slappnar inte av, jag jobbar hellre lite extra än att ta fikarast och prata om saker som inte intresserar mig. Jag har lagt ner mycket energi och tid på mina projekt och på mina vardagliga arbetsuppgifter. Ska inte det belönas då? Förtjänar jag inte ett grattis? Får jag inte vara glad för att jag har gjort så bra ifrån mig att chefen gör som hen gjort för att behålla mig? Jag vet inte, jag pendlar fortfarande mellan det dåliga samvetet och en känsla av irritation gentemot mina kollegor. Allt detta har gjort att jag inte riktigt har kunnat landa i känslan av trygghet, ekonomisk såväl som sysselsättningsmässig. När jag hämtade nycklarna till min nya lägenhet och steg in i den när den fortfarande var alldeles tom så började tårarna att rinna. Hjärtat såg oroligt på mig och trodde givetvis att jag inte tyckte om lägenheten. I själva verket älskar jag lägenheten, jag har älskat den från första stund, men jag var orolig att jag inte skulle kunna ha råd att bo kvar efter årsskiftet. Nu har det löst sig ekonomiskt så jag kan bo kvar. Jag kan bo kvar tills jag väljer att flytta. Det är frihet att kunna välja och jag är så tacksam för att jag numera har den möjligheten.

Lägenheten, ja. Nu har jag bott här i snart en månad. Den kändes som hemma redan när jag och Hjärtat var och tittade på den i januari. Jag är så glad att lägenheten blev min, att jag hade turen att få den bland alla som sökte. Jag måste fortfarande nypa mig i armen emellanåt för att förstå att jag faktiskt bor här. Jag måste nypa mig desto mer i armen när jag tänker på att det är mitt namn som står på dörren nu men till sommaren kommer Hjärtats namn att stå på dörren också. Det är större än allting. Det finns säkerligen regler om hur länge man bör vara tillsammans innan man ska flytta ihop men varken jag eller Hjärtat tror på det där med regler, det har vi aldrig gjort. Det känns rätt och det låter säkerligen klyschigt men jag har aldrig någonsin känt såhär, aldrig.

Jag har varit sambo tidigare men redan när J och jag flyttade ihop kändes det konstigt. Vi flyttade nog mest ihop för att det var bekvämt och det kändes oekonomiskt att ha två lägenheter så nära varandra. Det finns ingenting som tvingar Hjärtat och mig att flytta ihop, det finns inga överhängande måsten och bekvämlighet som skäl existerar inte ens. Vi kommer att flytta ihop för att vi vill det. Och varför ska vi då behöva vänta? Det finns inte någon som känner mig så som Hjärtat gör. Jag har aldrig träffat någon som har lyssnat så uppmärksamt på mig från första stund och som minns allting jag sagt, hur tyst jag än har sagt det. Dessutom har jag aldrig träffat någon som lyssnar på allt det som jag inte säger, som lyssnar på mitt kroppsspråk, uttrycket i mina ögon och tystnaden mellan mina ord. Ibland är det jobbigt att vara tillsammans med någon som läser mig direkt: om man som jag har känslorna utanpå kroppen är det emellanåt besvärligt att inte kunna dölja någonting. Samtidigt är det jätteskönt att inte kunna dölja någonting. Är jag ledsen så märks det och ingen av oss kan då ignorera det och sopa känslan under mattan utan vi måste prata om det. Det går inte att ignorera ledsamheten när båda två är medvetna om den. Vi pratar, mycket och ofta. Om precis allting: det där lilla, det där stora, om saker som skaver, om saker som pirrar, om vad vi längtar efter, om vad vi är rädda för.

Det är stort. Det här förhållandet och mina känslor är så stora att jag har svårt att beskriva dem. Det är enklare att skriva om allt som är svårt, vältra sig över tangenterna i sorg och panik och ångest. Det har åtminstone alltid varit enklare för mig att skriva om det. Men jag vet inte hur jag skriver om lycka, jag vet inte hur jag får det på pränt. Jag och Hjärtat har en tradition att skriva kärleksbrev (med papper och penna, trots tekniken som finns) när vi måste vara ifrån varandra av en eller annan anledning. Jag har en hel hög med brev från Hjärtat och jag brukar läsa dem ibland när jag har svårt att sova för att försöka få orden att gå in i mig. Det är svårt att få in i hjärtat att han känner på samma sätt för mig som jag känner för honom. För att återgå till att beskriva bra känslor: i breven till Hjärtat känns det som att jag kan beskriva det där lyckoruset som han ger mig, känslan av hur allting försvinner så fort vi ses. Men, såhär? Jag kanske blir bättre på det ju längre tid jag har på mig att samla fina stunder, bra känslor i magen och lyckopirr i tårna.

Jag vet inte riktigt vad jag har gjort för att träffa någon som Hjärtat. Någon som stryker mig över kinden och drar handen genom mitt hår och med mjuk röst säger att jag inte alls behöver gå och spy, de jobbiga känslorna kommer snart att gå över. Någon som kramar om mig hårt, hårt om jag trots allt behöver gå och spy för att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag hittar små kärlekslappar överallt, på jobbet ringer han när han har två minuter över för att säga hur mycket han längtar efter mig och så pratar han två minuter längre än vad han kan. Hjärtat avskyr att sjunga och har aldrig någonsin sjungit högt för någon, någonsin. När jag var sjuk och han inte kunde vara hemma så bad jag honom över telefon att sjunga några barnvisor. Han kunde inte texterna men ville ända sjunga för mig för att han tyckte att det var så jobbigt att vara ifrån mig när jag var sjuk. Jag sa texterna till honom, han skrev ner dem och så började han sjunga över telefon. Han förvånar mig varje dag, överraskar mig och får mig att bli mer och mer förälskad, det känns som att det inte finns tillräckligt med bokstäver i alfabetet för att uttrycka vad jag känner för honom.

(Sedan finns Fröken Livrädd inom mig som är övertygad om att jag kommer att bli sårad. Inte för att Hjärtat har gjort någonting som skulle få mig att tro det egentligen. Det är bara mina hjärnspöken som härjar omkring. Fröken Livrädd har svårt att lösa det problemet – men – jag vill inte skriva om det just precis nu för:)

Just precis nu är det bra.

««

[bläddra]

»»

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress: