lejonhjärta

om att flytta ihop

12 jun 2012 16:30
Jag försöker att få dagarna att gå. På något sätt känns det som att dagarna står stilla samtidigt som de springer förbi och jag hinner med allting samtidigt som jag inte hinner med någonting. Jag känner mig jagad av tiden, av alla måsten. Det finns ingenting som jag längtar mer efter än semester, åh, att bara stänga av telefonerna, alla mailadresser, inte titta på klockan om det inte är absolut nödvändigt utan bara vara. Det spelar ingen roll om det inte är strålande sol varenda minut, eller ens varje dag, så länge det är lugn. Lugn omkring mig, lugn i mig. Och hur skulle det kunna bli en semester med någonting annat än lugn och lycka eftersom jag och Hjärtat kommer att vara lediga 4 veckor tillsammans? På den första semesterdagen sätter vi upp hans namn bredvid mitt på dörren. Vi kommer att bo tillsammans, på riktigt. Jag kan inte tänka mig en bättre start på semester än just det: att få flytta ihop med människan som jag älskar.

Senast jag var sambo var för några år sedan, 2008 flyttade jag och J isär efter att vi hade bott tillsammans i några år. När vi flyttade isär kände jag verkligen ”aldrig mer, jag vill aldrig bo med någon för att sedan tvingas flytta ifrån varandra om det är såhär jobbigt”. Nu i efterhand kan jag givetvis le åt att jag som bara var något år över 20 tänkte att mitt liv var slut där och då. Redan efter någon vecka insåg jag att det inte var J jag saknade utan Någon. Någon att somna med, någon att äta frukost med, någon att komma hem till. Efter ytterligare någon vecka insåg jag att jag och J inte ens hade levt det livet tillsammans; det var mest en massa trassel och strul redan från början och vi skulle ha gjort slut redan 2006 när det var dåligt på riktigt. Om inte ännu tidigare. Men det var svårt att veta, det var enklare att leva kvar i någonting (och tänka att jag inte var värd bättre) bara för att ha någonting att leva i. Sedan lärde jag mig att leva i mig själv även om det var svårt emellanåt. Men jag har lärt mig att det får vara svårt emellanåt också, det är okej att känna att det är svårt och låta det vara svårt utan att man för den sakens skull behöver gå tillbaka fem steg i utvecklingen och hamna någonstans där man har tagit sig ifrån, kämpat sig bort från.

Små korta stunder kan jag bli lite orolig för att jag ska flytta ihop med någon igen. Sedan kommer jag på mig själv att det inte är Någon jag ska flytta ihop med. Jag ska flytta ihop med Hjärtat, jag ska bo ihop med Hjärtat och ingen annan. Hjärtat som står ut att prata med ätstörningen som härjar och skriker en timme i sträck innan Lejonhjärta letar sig fram igen och resonerar mer normalt. Hjärtat som vet precis vad han ska säga eller göra för att få mig att skratta. Hjärtat som litar på mig, tror på mig.

För några dagar sedan var vi på utflykt och klättrade uppför ett ganska högt berg där man ser ut över hela staden. Det är inga problem att klättra för mig men jag får höjdskräck om jag står för nära en kant eller ännu värre: sätta mig utmed kanten och dingla med benen. Hjärtat har däremot inga sådana bekymmer så när vi hade kommit upp på toppen så gick han med raska steg fram mot klippkanten, hoppade vigt över några stenar och satte sig utmed kanten. Och dinglade med benen. Han vände sig om med ett leende och vinkade med handen, ville att jag skulle komma och sätta mig bredvid så att han kunde hålla om mig och så kunde vi titta ut över staden tillsammans. Jag hade inte berättat att jag har svårt för höjder innan (det har aldrig kommit upp, helt enkelt) så jag tänkte att det nog skulle gå bra. Jag gick mot stenarna och så låste det sig: jag kunde inte ta ett steg till. Det var folk omkring oss som satt på olika klippor även om klippan som Hjärtat hade valt var den mest vågade, den som verkligen innebär ett kliv rakt mot döden om man snubblade nerför. Jag förklarade att jag var höjdrädd och att jag nog inte ville sitta där, eller, jag ville verkligen inte sitta där Hjärtat satt, jag kunde verkligen inte. Hjärtat tyckte inte att jag var fånig utan sa direkt hur många det är som har höjdskräck men att han ändå trodde på mig, trodde att jag skulle kunna klättra ner till honom. Jag såg på honom att han aldrig skulle kunna bli besviken på mig om jag inte lyckades klättra ner, jag såg också att han skulle hjälpa mig att klättra ner. Om jag ville. Det är svårt att förklara kärleken i någon som tålmodigt håller sin gråtande flickvän om ryggen, som lägger en hand på knäna som skakar, som försiktigt lyfter tag om midjan. Efter en lång stund med mycket uppmuntran och stöd så satt jag på den där klippan. Jag dinglade inte med benen utan satt med benen i kors, med handen på Hjärtats ben, som dinglade. En hand som hjälp upp, en arm runt midjan, en puss på kinden, en hand som stryker bort håret från min kind. Och sedan var jag uppe i säkerheten igen.

Och jag har aldrig någonsin tidigare varit säkrare på att jag har hittat rätt. Det är skrämmande att dingla med benen över kanten, det är skrämmande att släppa allting och flytta ihop med någon. Men det går bra, det går bra om man gör allt tillsammans med någon som håller en hårt om midjan och inte släpper taget.

Tillbaka till sidans topp