lejonhjärta

snart, om ett tag

3 okt 2012 13:14
Jag ska bara. Det är nog mitt motto för tillfället men jag tror snarare att det skadar mig än hjälper mig. Jag ska bara överleva den här veckan på jobbet så ska jag börja tacka nej till saker sedan för att det blir för mycket. Jag ska bara gå ner tio kilo innan jag börjar tänka på det där med att bli frisk. Jag ska bara gråta klart innan jag tar tag i saker. Jag ska bara bete mig precis som jag vill en dag för att dagen därpå bli världens bästa människa. Jag ska bara. Men det blir ingenting av det. Åh, det här ekorrhjulet och alla tankar om livet: hur ska det vara? hur vill jag vara? hur ska jag göra? Det är vardagstrams blandat med livsfrågor. Byta jobb, byta stad, byta land. Upptäcka, fly, försvinna, rota. Home is where my heart is och det är sant, så sant. Det är hemma tillsammans med Hjärtat som jag har möjlighet att andas ut för en sekund, där och endast där kan jag koppla av och varva ner. Inte alltid men oftast. Ibland slår all stress och ångest över även om Hjärtat står en meter ifrån och gör hemmagjord pizza, då spelar det liksom ingen roll. När det blir för mycket spelar det ingen roll och då kastar jag tallrikar i väggen, hulkar fram någonting obegripligt och lägger mig sedan under täcket. För att sedan krypa ut från täcket och få världens längsta kram och Hjärtats värmande hand som kliar mig i nacken.

Och jo. Jag är livrädd att han ska försvinna. Att alla mina ´bara´ hit och dit kommer göra att han tröttnar. Vem orkar leva tillsammans med en utbränt stressmonster som trots alla uppenbara varningsignaler som blinkar ändå går till jobbet (gråtandes förvisso men dock, hon går till jobbet) och som dygnet runt kämpar med det stora heltidsjobbet: sig själv. Få ordning på alla känslor, lägga alla tankar tillrätta och bli snäll(are) mot sig själv. Det är inte lätt. Det finns så få timmar och så många olika punkter som MÅSTE prioriteras att jag aldrig vet vart jag ska börja riktigt. Små saker får enorma proportioner medan stora saker glöms bort, hinns inte med.

I eftermiddag drar ännu en sak igång. En sak som kräver engagemang och en sprudlande lejonhjärta. Jag får ihop det på något sätt, jag brukar alltid få ihop det men till vilket pris? Är det bra prioriterat att klämma ihop all energi på några som är främlingar för mig istället för att rikta den energin mot mig själv, mot Hjärtat, mot det som är viktigt? Samtidigt: utan jobb, ingen lön och den stora ekonomiska knuten i magen skulle explodera. Poff. Det är svårt att få ekonomin att gå ihop idag när vi är två och enbart en inkomst. Ah, det träter, det också. Hjärtat som vill ha jobb, den hopplösa arbetsmarknaden och det knepiga systemet som gör att det blir stopp på alla bidrag för att det räknas på kronor hit och dit och enligt dem ska mina kronor räcka för försörjning. Det är en svår situation att ´försörja´ den man älskar. Att få bägge parter att känna att pengarna är gemensamma, att man inte känner det som att man befinner sig i något ge-ta-förhållande. Vi har bra balans på det och vi pratar om det, ofta. Det kommer lösa sig, det kommer det göra. Men det vore skönt för Hjärtat att få en egen inkomst (även om den går till den gemensamma kassan, såklart) men det är nog lättare att andas när man bidrar ekonomiskt, ändå. Jag håller tummarna, ofta och länge. Det kommer att vända. Och egentligen: en knaper ekonomi spelar egentligen ingen roll när vi ligger sked på natten och jag har hans hand i min. Då spelar ingenting någon roll förutom det som är just där och då: vi.

Jag vill bara att den här dagen ska vara över, att eftermiddagen ska flyga förbi och gå bra. Och så önskar jag att det finns lite energi över till kvällen. Till mig, till oss.

Tillbaka till sidans topp