lingula

Som vanligt VÄLDIGT synd om mig

27 jun 2009 21:48
Det var så bra, redan i mars fick jag informationen om Italienpraktiken, och jag skulle få gå gyn/obstetrik. Som ett steg i mitt nya liv där jag klarar tentor och är förberedd så köpte jag kurslitteratur för nästan en tusenlapp och la ner många timmar på att läsa om diverse påhitt i fittan. Så fick jag, nu i tisdags kväll och ganska knappt en vecka innan jag skulle åka, reda på att gynekologiavdelningen på sjukhuset höll på med omorganisationer och att gynekologiplaceringen för mig och den spanska tjejen som skulle vara där med mig var inställt. Vi skulle få något annat val från vår lista, hon pediatrik (VARFÖR valde jag inte pediatrik? va? kan NÅGON svara på varför jag inte hade plitat dit pediatrik istället för de dumheter som nu stod där) och jag skulle få vara på...kirurgen.

Efter att ha hört mina fd kursare baktala kirurgin i en hel termin. Efter att ha lagt ner tid och pengar på att vara förberedd kommer jag nu att komma dit som en nolla. Och visst, det är väl bra att ha läst igenom gyn, men det är två år tills jag läser det så jag kommer ju minnas nada. Och visst, det är väl bra att jag får gå kirurgi som förberedelse inför hösten men det känns oändligt trist och med lite bättre framförhållning hade jag ju kunnat fixa fram kurslitteraturen, i alla fall oändligt mycket billigare än akademibokhandelns överpriser.

Plötsligt kändes allt så jävla trist och skit. En sak, där jag är väldigt lik min syster vare sig det har med AS att göra eller inte, är att jag har så svårt att ställa om. Jag kan ha svårt att bestämma mig och hålla fast vid det, men till slut brukar jag ändå ha övertalat mig om att det är rätt och jag är förhållandevis nöjd. Om det sen inte blir så av någon anledning, så måste jag göra om hela processen med att övertala mig, eftersom jag fram tills dess utgått från att det var allt annat än rätt eftersom det jag först valde var rätt. Hänger ni med?

Gråt och tandagnisslan, således. Men prinsen kom hem i onsdags förmiddag och låg och njöt i skuggan så man blev alldeles lycklig, och i brist på gnälliga rumskamrater och nattkontroller sov han (och jag) som en...prins, i säkert över tio timmar första natten. Vi var på båtsightseeing i Stockholm i torsdags kväll och tittade på Sös underifrån, efter att ha suttit där uppe och tittat på sightseeingbåtarna ovanifrån. Och nu har vi varit uppe i Dalarna på minisemester, hälsat på tollarvalpen och njutit. Efter omständigheterna bra, även om det känns skit att åka ifrån honom för helt bra är det inte, med 22 häftklamrar och en påse på magen.

Men jag tycker förstås, egoistiskt nog, mest synd om mig själv, som igår vaknade alldeles tjock i huvudet med en brakförkylning av vilkets like jag aldrig brukar råka ut för. Dalarnaresan var av- och påskriven så många gånger att det inte var läge för en till ändring men att köra bil (det var dessutom mycket längre än jag kunnat föreställa mig, jag hatar Stockholm det är så långt till allt!) utan AC i många timmar dessa två dagar med en förkylning som fick ögon och näsa att rinna och huvudet att kännas som en grötfylld ballong, var såhär i efterhand en dum idé. Och hispigt superstressad är jag i vanlig ordning och allt är skit. Nu ska jag sova.

Tillbaka till sidans topp