vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lingula

med utsikt mot domkyrkan

7 feb 2011 14:39
Går runt i morfars lägenhet, tar avsked av allt jag ser. Tittar noga om det är något jag vill ha men kan konstatera att minnena är nog, inget i lägenheten är så viktigt att jag inte kan avstå det. Vilket känns lugnande, mina mostrar skulle suga åt sig varenda pryl de hade minsta misstanke om att någon av oss skulle vilja ha. Mamma är ledsen, mina mostrar vill hålla henne utanför bouppteckning och underhåller henne med dagliga rapporter om hur jobbigt allting är för dem och hur morfar vantrivs. Jag åker tidigare till Uppsala och hinner med ett besök på morfars äldreboende, där en pigg och fräsch morfar möter mig. Alzheimer är närvarande, men han är nyfiken, glad att jag kommer och frågar mig om allt som vanligt. Jag frågar och han säger att han har det så bra.

Sover i hans lägenhet som snart ska tömmas och jag har inga förhoppningar om att få vara med på det så jag går långsamt runt med den lätta berusning som kommit sig av ett par glas vin och stryker med händerna över alla saker, läser mormors skrivstil, noggrannt beskrivande innehållet i varenda låda. Minns när vi provade hattar tillsammans, hittar min balklänning som jag har lämnat i säkerhet i en garderob. I en tioårskalender är min födelsedag med, 7.15, 54 cm, nästan fyra kilo. Den dagen lade mormor in rödbetor och gurka.

Åh, de älskade mig. Jag var kanske inte var den mest lyckligt lottade men det känns så och jag är nästan kristet tacksam över att kanske vara det. Morfar var närmare att vara en riktig, ledig pensionär än han någonsin varit när jag föddes, och jag fick massor av tid med mina morföräldrar. Eller massor och massor, de bodde 20 mil bort och till skillnad från till mina kusiner användes de i princip aldrig till överutnyttjad barnvakt, men efter omständigheterna. Kanske var min mor den som mina morfäldrar föredrog. Om de någonsin hade fått välja hade de aldrig valt, obrottsligt lojala, men min morfar var ibland förtvivlad över min yngre mosters beräknande sinnelag, och min äldre moster har aldrig varit den emotionella.

Men det spelar ingen roll nu, de 20 milen som gjorde att mamma aldrig fick de fördelar det innebär att bo nära sina föräldrar används återigen emot henne och hon är den som inte hjälper till. Och mormor är död och morfar skulle aldrig välja sida, ens om han förstod att det förväntades, vilket han nog inte skulle göra nu. Jag tror att de älskade mig mest av sina barnbarn, kanske för att jag tror att jag älskade dem mest av oss, men hatar mig själv för att tänka något så förmätet om mina kärleksfulla morföräldrar.

Låter jag paranoid? Allting har två sidor och min mosters historia skulle bli en helt annan. Mamma utbrister, är det jag som övertolkar allt? Och jag vet inte men kommer på mig själv med att bli likadan. Vi spelar på begravningen och efter får vi beröm av de flesta, men min yngre moster säger inget. Några dagar senare får jag och min syster mail från moster på Facebook och jag som tycker att allt som man inte har läst finns inte så jag låter bli att öppna det. Men min lillasyster säger att det var bara ett tack för att vi spelade så fint på begravningen och jag messar mamma och säger att hon har hört av sig och tackat nu, hon kunde. Men så läser jag mailet och reagerar precis som jag vet att min mor skulle göra och jag är plötsligt tacksam att jag hann messa henne innan jag läste mailet själv, för att jag hade inte kunnat göra en så ärlig redogörelse om att mosters avsikter var goda. Det som står är först ett tack för att vi spelade så fint. Men sen kommer en liten bisats om att det var imponerande att vi kunde spela när det var så känslofyllt.

En kritik av att vi är så känslolösa att vi kunde spela på mormors begravning när vi borde ha varit förstörda av sorg? Eller övertolkande? Men varför skulle man skriva så, det var ett helt onödigt tillägg? Detta av en moster som när min andra syster på Facebook skrev att det var en fin begravningsceremoni kommenterade med ett ”Tack”. Som att hon hade fixat hela ceremonin själv. Det tyckte hon nog att hon hade gjort i och för sig.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


lycklig: (7 feb 2011 18:52)
ett vackert sorgesamt ord. jag känner igen mig i allt...

Garbo: (8 feb 2011 22:28)
<3<3<3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

lingula
439 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lingula en ros

lingula har skrivit om

jul framtiden Afrika Sommar Bra! nytt han Semester känslor Fest Jävla liv SKRÄK sjukdom verkligheten Födelsedag

lingulas senaste Ord

» Livetfrågor
3 apr 2015 22:12
» Nuförtiden
12 jan 2015 21:28
» Gudmödrar
18 dec 2014 22:33
» Men vem vet vad hen tänker
30 nov 2014 21:14
» Luther i min mage
26 okt 2014 19:16
» Life for me
28 sep 2014 11:11
» Födelseafton
5 sep 2014 21:40
» Sommarkatt
11 aug 2014 22:02
» Att välja glädje
8 jul 2014 09:12
» I all eller ingen enkelhet
18 jun 2014 08:52
» juni 2014
9 jun 2014 07:17
» en mamma
20 maj 2014 06:50
» Stress
1 maj 2014 22:28
» Bra ändå
10 apr 2014 07:49
» finare
24 mar 2014 14:50

Dagens namn: Holger, Holmfrid
:: reklam ::