lingula

2011

15 jan 2012 15:08
Superlativens tid är inte förbi. 2011 var fantastiskt bra, inte ens en aldrig helt nöjd person som jag kan motsäga det. (Åh jag hoppas att jag 2012, eller någon gång, blir en helt nöjd person. Oavsett hur året blir, mer som en personlig utveckling).

Nyårsafton var deppigt, jag jobbar jul och nyår och tappar helt koncepten om varför. Mitt span, som jag inte tror på men som jag har kul med och som egoboostar mig, drar sig undan. Är det mitt fel?

Andra halvan av mitt läsår på folkis, jag tillbringade fler helger på skolan, fortsatte att utvecklas musikaliskt och personligt och njuter helhjärtat av att få hänga med härliga människor och leva i bubblan. Jag fortsätter träna ordentligt, maten är godare än på hösten, jag har goda vänner och nedgångarna är färre även om jag ju inte mår kanon hela tiden direkt. Vi har turné i början och förutsättningarna känns inte som de bästa men det blir också väldigt kul och ett bevis för att man kan funka som grupp även om de individuella relationerna haltar.

En vecka senare blir jag vald till nationell PR-ansvarig i min sexualupplysarorganisation och det ska komma att bli början på ett verksamhetsår med mycket jobb men i en styrelse där alla hjälps åt och med mycket positiv feedback. Om en knapp månad går jag av och vet fortfarande inte om det var ett jättebra beslut att söka. Det var inte ett särskilt dåligt, och jag har åtminstone på vissa punkter gjort ett riktigt bra jobb, men det känns ganska neutralt.

Under våren, och jag vet inte riktigt när även om jag nog skulle kunna ta reda på det för det var dagen innan en konsert med filmmusik, kommer E tillbaka. Det har gått kanske sex månader sen vi gjorde slut, och vi har setts en del, haft en del sex, men innan jul inser vi att vi måste bryta på riktigt. Efter det börjar jag messa med F och även om jag inte känner det som ett alternativ är det ett steg på vägen till ett liv utan E. Under vintern känns det mer och mer avlägset att vi skulle bli ihop igen, jag börjar identifiera mig mer och mer som singel och för mina vänner på folkis är det ju också vad jag har varit när de har känt mig.

En skidsemester med familjen i en stuga där E har varit med blir någon slags vändning. Jag har tid att tänka, och jag saknar honom något vansinnigt. Minns hur fantastisk han är och hur väl han kompletterar mig och när jag har fått tid att reflektera över oss utan att vara stressad över att vi inte har det perfekta förhållandet, för vi har inget förhållande alls, inser jag att det nog inte finns någon som han. Han är kort i tonen i sms och när jag ringer, kanske har han slutligen accepterat att det är slut. Men kanske förstår han också en dag att jag menar allvar och han kommer till mig och inget är någonsin enkelt i min värld men här är det åtminstone inte särskilt svårt, och en vuxnare jag betydligt färre psykiska problem kunde starta om på nytt och på ett så mycket bättre sätt. Äntligen nykär, fem och ett halvt år senare.

Afrikaprojektet väntade på ett slutgiltigt beslut, som jag i april tar och jag har nu tur och retur-biljetter till Kenya för en tvåmånaders vistelse. Nervös, min senaste, eller typ alla, resor har gått ganska dåligt med hänseende på mitt välmående. Påskveckan tillbringas i Spanien med nära vänner från ett utbyte som i år firar tio år, det är fint och jag får åka tåg hela vägen. Sista veckorna på folkis, mina små vänner ska skapa nya liv och är nervösa för det, jag ska återvända till mitt gamla och det känns okej. Sista konserten går riktigt bra, utsparken blir lyckad, det är fint väder och uppbrottet är ett i raden på en alltmer cynisk jag, istället för att deppa är jag oändligt tacksam för att jag fick chansen, och att jag tog den. Minns när mitt namn stod bland de som hade blivit antagna och paniken. Skulle jag gå? Det var så mycket som skulle krångla. Tack för att jag gjorde det, allt blev bättre!

En vecka hemma, sen satt jag på flyget och hade framför mig två roliga, bisarra och intressanta månader. Jag är duktig på att skaffa mig nya vänner och tack vare gamla erfarenheter vet jag att man måste ta sig igenom en del jobbigt för att helt kunna njuta av en interkulturell upplevelse. Vilket jag gör. Jag lär mig massor på sjukhuset, och får underbara naturupplevelser och otroligt roliga festnätter. Det händer konstiga saker, men aldrig något hemskt och min amerikanska vän skrattar åt att jag utnyttjar mina månader så till max. I slutet kommer JayJay och jag drar runt henne på safari och till alla mina vänner, och startar henne så att hon liksom fortsätter min upplevelse när jag har åkt hem. Till min stora avundsjuka...

Sverige är sagolikt vackert i augusti och ett par dagar i bergslagsstugan och en vecka på öland med älskade E och lilltufsan senare är det dags för terminsstart. Efter en utplacerad seg början går även det över förväntan. Min basgrupp är grunden till många skratt och nya vänskaper leder till umgänge även utanför skoltid. Det hade jag inte förväntat mig! Jag har fortfarande tillräckligt mycket issues för att psykologmottagningen ska anse mig dålig nog att få börja där, och jag börjar KBT hos en trevlig och ambitiös psykologstudent. Jag provspelar till en duktig orkester och kommer med. Jag går på konserter. Isländskan bor här men det blir kanske inte så bra även om det är kul att hon är här. Jag försöker hålla fjorton bollar i luften och det går inte så bra och jag är jättejättejättestressad. Jag klarar tentan. Jag klarar en del gamla vänner som brukade ge mig stora skälvan. Jag bråkar mindre med E. Men det kanske bästa under hösten är att vi börjar med matlag, för att om jag skulle önska tre vänner som skulle vara kvar i stan så skulle det vara de tre som jag har kvar i stan, och att få ses en gång i veckan med trevliga partners över en hemlagad middag är en sån lyx att man blir ödmjuk.

(Charmerande jul med familjen, E:s familj och kära vänner från mer eller mindre förr, skönt häng med gymnasiebrudarna, känslorensning och bröllopssnack med högstadiebästisarna och folkisskvaller med en kompis från förra året som går kvar. Åre med nyare vänner och härliga dagar i Östersund med omnejd, skidåkning på längden och utför i massa massa snö och myspys och god mat med bästa studentorkesterparet. Om jag var bättre på att njuta av det jag hade skulle jag vara euforisk, nu är jag ganska nöjd med hur det har blivit.)

Så vad ska jag säga? Tungt mellan varven, men det går ju inte att inte vara nöjd. Och det är jag också bättre på. Bring it on, 2012, du har så mycket sämre förutsättningar så nu ställs det på prov!:-)

Tillbaka till sidans topp