lingula

super lingula galaxy

12 mar 2012 20:08
Repvecka förra veckan med rep tisdag onsdag torsdag 19-22, genrep+konsert berwaldhallen fredag och sen konsert här på söndagen. Det här med att repa till 22 och sen börja åtta på morgonen. Inte bra grejer när man har ett sömnbehov på en nio timmar, framför allt som man är ordentligt uppvarvad när man ramlar hemåt och inte får en blund i ögonen innan midnatt. Men det var en kul produktion med skoj i vår trepersoners fagottstämma och det kändes ju fantastiskt bra efter mahlermardrömmen i höstas. Brrr. Får vara med i en pytteproduktion till den här våren, annars är fagottstämman vigd åt andra än mig. Jag är inte bitter. Jo det är jag. Det ska väl för sjutton vara en orkester för uppsalastudenter, och det är jag ju den enda i min stämma som är, så totalt ignorerad behöver jag väl inte bli. Men herregud, vem vill åka på turné till Italien?

(Okej okej jag hade inte kunnat ändå eftersom det är mitt i transsibiriskaresandet, men om jag hade kunnat hade jag definitivt suttit här och surat över att inte få åka och spela en timme från mitt italienska utbyte, och varför inte bara ta ut ett surande som man kan undvika?)

Helgen mer än intensiv, trots att varken min folkiskompis som skulle komma på konsert eller min nya inneboende i slutändan dök upp, med östersundsbesök, schlager, utgång, bakfyllefinbrunch (lite bortslösad, kan väl medges) konserter... Tillbringade ett ganska lätträknat antal vakna minuter med E, som hade styrelsemöte i Sthlm och när söndagsstressen satte in (klockan ett igår natt när jag kom hem från konsertfesten, cirka fem timmar innan han behövde gå upp för att hinna till jobbstaden) väcktes han av ett gnällande. Och med all respekt för alla som har betydligt värre, längre, jobbigare distansförhållanden än jag: Jag är så JÄVLA trött på att inte bo ihop. Frustration rinner ut genom öronen. 3,5 fucking jävla år kommer det ha blivit med onödigt ensamma sovnätter, dåligt samvete över andra helgplaner, söndagskvällsontihjärtat.

Och när jag står på ica på svamptorget (jag är så glad att jag äntligen har en anledning att vistas på en plats som heter svamptorget tack vare min nuvarande öppenvårdsplacering Väldigt Långt Borta) slår det mig plötsligt att jag har verkligen ingen aning var jag är ett år från nu. Inte ens en riktning, för även om jobbstaden är ett alternativ så känns det ännu inte som att jag har hemfallit till att det ändå nog kommer bli det. Det är mindre än ett år kvar av trygga studier. Mindre. Ja jävlar.

Ah. TV-spelsmusik soundtrackar fortfarande mitt liv. Det och Loreen.

Tillbaka till sidans topp