lingula

Aldrig ensam

29 okt 2012 09:27
Jag ägnar alltför mycket tid med min smartphone, men det är å andra sidan väldigt sällan jag hatar mig själv nuförtiden för att jag har suttit uppe vid datorn tills alldeles för sent på kvällen. Sämre på att umgås! Ropar föräldragenerationen. Själv känner jag att det nya tekniken gör det alldeles för lätt att umgås för en hålla kontakten-beroende som jag, med min telefonskräck hade jag snabbt kommit ner i ett mer hanterbart antal fantastiska personer som jag vill träffa så mycket som möjligt om vi hade befunnit oss tjugo år bakåt i tiden. Min mamma var orolig för mig redan då å andra sidan, eller framför allt i tonåren och då började ju faktiskt mobiltelefonerna bli vanligare. Överallt med alla hela tiden. Hur blev jag sån? Hur skapades det här jättebehovet av att hela tiden vara med någon annan, alltid behöva vara där det händer, den enorma frustrationen och ångesten när det inte går? Nu är ju det mesta himla bra och jag har mer balans. Fortfarande träffar jag vänner väldigt mycket, men jag har skurit ner på andra krav på mig själv.

Om tre månader flyttar jag, känner nästan ingen. Hur ska det gå?