mando

Lite kämpigt

27 maj 2009 16:53
Det är tre veckor det handlar om.
Bara 16 arbetsdagar.
Och ändå:
de gamla vanliga känslorna av skuld och dåligt samvete kommer som ett brev på posten.

Jag borde anstränga mig mera.
De flesta andra klarar det ju, så varför inte jag? Lat, slö! Ger upp för lätt!
För det är ju så kort tid kvar, nog borde jag klara det? Det är ju inte lika jobbigt VARJE dag! Och det gör ju faktiskt inte så mycket mer ont än tidigare, på dagarna.
Eleverna drabbas om jag försvinner nu, och en del arbetskamrater.

Men: nätterna är jobbiga och jag sover oftast bara kortare stunder i taget. Har ofta svårt att somna om, och efter en sådan natt trycker det över bröstkorgen nästa dag.
När jag varit på jobbet de senaste två veckorna har det mest känts tungt och jobbigt, och jag kan inte motivera mig själv längre till varför jag ska fortsätta kämpa.
Och börjar man dagen med att gråta för att man är så trött redan då, så kanske det är okej att stanna hemma?

Det sista stycket skrev jag för att försöka övertyga mig själv om att jag inte behöver ha dåligt samvete. Men det är som vanligt lättare att se det när det handlar om någon annan. Jag vet inte om jag lyckas nu heller.

*

Det är vecka 35 nu (34+2). 39 dagar kvar.