vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

mando

När knoen föddes

21 aug 2009 17:45
Nu är det 6 veckor sedan lillgrisen föddes, och som utlovat tänkte jag berätta lite om hur det gick till.

Dagen innan kände jag direkt när jag vaknade på morgonen att jag hade värkar. Men de kom oregelbundet, med 5-30 minuter emellan, och var oftast inte särskilt smärtsamma, och så fortsatte det hela den dagen. Fullt uthärdligt. Så vi stannade hemma, och tog det lugnt. Spelade lite spel, löste sudoku, vilade... Packade färdigt BB-väskan, dock. Framåt kvällen började jag känna mig trött och misströsta lite - jag var rädd att det skulle fortsätta så hela natten och inte sätta igång mer, och det gjorde ju såpass ont att jag inte kunde sova. Eller att det skulle stanna av helt igen, det ville jag inte heller. Så jag ringde förlossningen, men de tyckte vi skulle stanna hemma; "Gå och lägg er, det är för tidigt att komma hit". Kunde inte somna men försökte vila.

Runt halv två på natten ändrade värkarna karaktär. Nu kom de plötsligt regelbundet med 5 minuters mellanrum, och gjorde ordentligt ont. Jag kände också att barnet tryckte på neråt rätt kraftigt. Ringde förlossningen igen; "För långt emellan värkarna, gå och lägg dig igen". Men det gjorde så ont nu så jag ringde igen efter en stund och försökte förklara att jag ville åka in nu; "Ta två panodil och gå och lägg dig i ett varmt bad". Nu blev jag riktigt förbannad! Det var fortfarande 5 min mellan och det var det enda de lyssnade på, jag kände inte att jag blev tagen på allvar. För nu gjorde det så ont att jag inte kunde ligga ner och inte sitta stilla, och jag kände att barnet var på väg ner. Ringde igen, till samma sjukhus som tidigare; "Nu har vi fullt här, ring det andra sjukhuset.". Arg, ringde det andra; "Ni är välkomna hit!".
Finaste började genast rusa runt och packa ner de sista grejerna, ge katten mat, med mera. Jag satt vid det här laget på en stol i köket och vaggade fram och tillbaka, när värkarna kom lutade jag mig framåt och stönade högt. Fortfarande 5 min mellan.
Klockan tre på morgonen satte vi oss i bilen. Under bilfärden, som tog ca 25 min, minskade det till 2 min mellan värkarna, och blev mer och mer intensivt och smärtsamt. Det var inte kul att sitta fastspänd i en bil och inte kunna röra sig då... Men nervös var jag inte, jag ville bara få det avklarat vid det här laget.
Halv fyra. Äntligen framme på förlossningen. Hann med sju värkar på vägen in från bilen och upp i hissen, lutade mig mot Finaste och halvvrålade. Möttes av en sköterska som ledde oss in till några fåtöljer, och gick och skulle hämta en barnmorska. Hon kom strax tillbaka med beskedet att det skulle dröja en liten stund. En halvtimme tog det innan det fanns en ledig barnmorska, och den halvtimmen kändes lika lång som hela den föregående dagen... Nu ville jag ha något smärtstillande, så fort som möjligt!

Klockan fyra kom så äntligen barnmorskan, och vi gick in på ett undersökningsrum. Fick ligga på en brits med ctg-dosor på magen en stund, men blev ganska snabbt bortkopplad från dem igen för det var täta värkar nu och kändes outhärdligt att ligga stilla på den hårda britsen. Hon gjorde en gynkoll och sa; "Grattis, du är öppen 7 cm! Du har gjort det mesta jobbet hemma! Det här kommer att gå snabbt." Gud vad skönt det kändes att höra de orden.
In på förlossningsrummet. Och lustgas! Äntligen! Jag tänkte; "Okej, nu jävlar, nu gäller det!" Jag var inte nervös nu heller, bara glad att det hade gått så långt för då skulle det snart vara över. Peppade mig själv. Barnmorskan berättade att hon skulle sluta jobba klockan sju, men att det fanns en ganska stor chans att barnet skulle hinna födas innan hon gick. Det gjorde att jag fick nåt slags tidsram för det hela, vilket hjälpte mig att fokusera enormt mycket. Hon ville kolla knoens hjärtljud lite mer, men jag tyckte det var jobbigt att ligga stilla med ctg-dosorna på magen, så hon satte in en skalpelektrod på hans huvud istället. Nu kunde jag röra mig friare. Jag ville vara upprätt så mycket som möjligt, för att skynda på förloppet, så jag började med att prova att stå upp och stödja mig mot en gåstol. Det gick bara i en värk, sen kändes det som om benen ville vika sig under mig. Så sen satt jag på en stor pilatesboll istället. Finaste satt på en stol bakom mig och höll runt mig. Det funkade bra, så på det viset satt vi ganska länge. Vattnet gick. Det blev mer och mer intensivt hela tiden. Jag frågade om jag kunde få en ryggbedövning, och barnmorskan gick och ringde narkosläkaren. Han var dock upptagen just då, men kunde komma om en halvtimme... En halvtimme senare hade krystvärkarna börjat, så då var det försent att sätta en ryggbedövning. Men just då tänkte jag inte så mycket på det faktiskt. Mer om det senare...
När krystvärkarna kom fick jag hjälp upp i sängen, där jag stod på knä och lutade mig mot sängens uppvinklade huvudända. Finaste påstod att jag var så vacker då så han började gråta, själv kunde jag inte bry mig mindre om hur jag såg ut och tyckte han var en knäppgök... ;-) Benen kändes darriga efter en stund så då fick jag lägga mig på sidan med ena benet i ett benstöd. Det var skönt, för nu var det dags att ta i ordentligt. Och då var klockan sju och barnmorskan skulle sluta! "Neeej, du får inte gååå!!!", vrålade jag. Hon försökte förklara att hon gärna skulle stanna men att hon inte fick jobba övertid... Som tur var så var den nya barnmorskan en riktig klippa, som jag kände fullständigt förtroende för på en gång. Men egentligen var jag nog mest glad att det fanns NÅGON där som hjälpte mig överhuvudtaget... För detta var den värsta biten, tyckte jag. Fy satan vad ont det gjorde! Jag bara vrålade, fast de sa åt mig att spara på krafterna och använda dem till att krysta istället... Men det kändes skönt att skrika; "Fy faaaan!!" Och jag höll på att krysta och krysta i vad som kändes som en evighet, och tyckte inte jag kom någonvart. "Jodå, det går snabbt det här, det händer jättemycket hela tiden", förklarade barnmorskan, "jag kan se huvudet nu! Vill du känna?" Nu halvsatt jag med båda benen upp i benstöd, och sträckte ner handen för att känna... Någonting rundat, varmt och kladdigt... Wow! Det gav lite ny energi. Men nu var jag verkligen trött. Finaste satt och höll mig i handen och peppade, samt höll ordning på min bästa vän lustgasen. "Hur långt är det kvaaar?!", vrålade jag hela tiden. Barnmorskan förklarade väldigt bra vad som hände, och jag kände att det hjälpte mig mycket att ha koll på var i processen vi var. "Nu är det bara två-tre krystvärkar kvar", sa hon så äntligen.
Och sen var huvudet ute, och hon drog ut en varm och hal liten griseknoe, som genast började skrika. Klockan var då 07:44. Han blev lite avtorkad och inlindad i en handduk, sen lades han på mitt bröst. "Vi har fått en liten kille!" Finaste var alldeles tårögd, jag kände mig mest lättad först över att smärtan var över, och en väldigt stor kärlek till Finaste. Allting flöt ihop och det var svårt att just då fatta att den där lilla krabaten var våran. Det kändes mer på riktigt när barnmorskan gav honom en spruta K-vitamin, då kom alla känslor och jag började lipa... Och när vi skulle förflyttas ner till BB-avdelningen, och jag satt i en rullstol med knoen i famnen, jäklar vad stolt jag kände mig då när jag blev körd genom sjukhuskorridorerna!
För han är ju världens finaste lille skrutt.

I efterhand känner jag mig glad och stolt när jag tänker på förlossningen. Vilket jag aldrig kunde föreställt mig att jag kunde känna. Men jag tycker att jag hade en drömförlossning! Det gick fort när det väl satte igång på allvar, jag hade världens bästa stöd hela tiden, jag var aldrig rädd eller orolig för barnmorskorna sa hela tiden att allt gick så bra och fort och knoen mådde bra hela tiden. Jag fick bara en liten ynka bristning som syddes med ett par stygn. Det var liksom odramatiskt, konstigt nog fastän det såklart var en dramatisk upplevelse för oss... Och jag klarade mig utan ryggbedövning! Nu efteråt är jag faktiskt bara glad över att det aldrig hanns med, jag hade inte velat ha det annorlunda. Det var häftigt att känna allting, även om det i stunden såklart kändes nästan outhärdligt... Men samtidigt är jag helt fascinerad! Min kropp klarade av allt det här! Jag är glad att jag inte var helt bortbedövad, då hade jag missat den känslan.
(Jag menar, det är ju ett fritt val, och det är jättebra att ryggbedövning finns. Jag kan tänka mig att jag också skulle känna annorlunda om det var mer långdraget, t.ex. Bara så ni förstår att jag inte tycker någon är sämre för att hon vill ha det. Jag är bara så sprallande glad för att jag fick känna den här känslan, för egen del.)
Och jag måste säga att jag är jätteglad att jag läste på såpass mycket om förlossningar, innan. Det hjälpte mig att känna mig trygg, för jag hängde med i vad som hände och det gav mig nog lite känsla av kontroll.
Så inget trauma, tvärtom.
Jag kan till och med tänka mig att göra det igen.
Men inte än på ett tag...
Det enda jag är missnöjd med är bemötandet på det första sjukhuset jag ringde till. Tänk att de sa till mig att ta två panodil, inte ens sex timmar innan knoen är född! Tur att vi inte åkte dit.

En bra grej var att den första barnmorskan kom och hälsade på oss på BB ett par dagar senare, så att vi kunde prata igenom hela förlossningen. Hon fyllde i några minnesluckor och gav sin bild av det hela, och lät mig prata av mig. Jag bara bubblade över! Det var jätteroligt!
Eh... ja, jag är nog lite knäpp. ;-)

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


dysco: (22 aug 2009 02:18)
rock´n´roll!

Betty: (22 aug 2009 09:46)
Så fantastiskt att få läsa!

Monchichi: (22 aug 2009 14:05)
tack för att du delar! Vad skönt att det blev så bra, jag blir glad av det. Kram

Aurora: (23 aug 2009 03:13)
Vackert!

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

mando
515 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge mando en ros

mando har skrivit om

Kärlek känslor Bakning Jobb bröllop Barn Gravid

mandos senaste Ord

» Mer om hårtvätt
30 apr 2013 22:39
» Pip
17 apr 2013 23:49
» Nån som provat NoPoo?
21 mar 2013 14:29
» I will if you will!
9 mar 2013 23:00
» Delar vidare det här
6 mar 2013 14:24
» Siena
23 feb 2013 23:13
» Mål-lös
24 jan 2013 17:05
» Fortfarande deppig mamma
5 jan 2013 08:50
» Säger som Anne
21 dec 2012 04:35
» Glad bebis men deppig mamma
1 dec 2012 01:03
» Tittar på foton
19 nov 2012 21:07
» Sparkade ut Jehovas
23 okt 2012 00:09

Dagens namn: Jonas, Jens
:: reklam ::