mando
mando och amningen
18 feb 2010 17:14När jag var alldeles nybliven mamma, Knoen var bara en månad gammal, så fick jag en utmaning (eller vad man ska kalla det) av Astrud. "Berätta vad du skulle ha velat veta mer om innan du fick barn, om ett halvår eller så!"
Jag har tänkt på det då och då, och kommer ju förstås på lite småsaker, mest av typen "det är bra att lägga en handduk över när man byter blöja så slipper man bli nerkissad", "ha allt hemma redan innan för man har inte så mycket lust och ork att åka och shoppa första två månaderna"... Ja, det finns ju hur många såna smågrejer som helst. Knappt värt att notera, liksom.
Men sen är det amningen.
Kommer inte ifrån att det är den stora grejen.
Min bild av amningen innan jag fick barn:
Det kan vara lite jobbigt i början, innan det kommit igång ordentligt. Mjölkstockning hade jag ju hört talas om, men det trodde jag var ovanligt. Amning är bra för barnet.
Överhuvudtaget visste jag inte särskilt mycket om amning, hade inte direkt pratat med någon om det, och inte funderat & tagit reda på så mycket själv heller. Hey, fokus var ju på förlossningen! Klarade man den skulle väl allt annat vara en baggis sen?!
Min bild av amning idag:
Jag skulle hellre göra om förlossningen tio gånger, än att vara med om de första två månaderna efter förlossningen, igen. Ni kan läsa lite om hur det var i ett tidigare Ord, "onda bröst", finns i mitt arkiv på september 2009. Fast där skriver jag nästan bara om det rent fysiska. Inte mycket om hur det påverkade mig psykiskt.
Panikångestattackerna.
Hur jag grät 4-5 timmar i sträck, hela kvällarna.
Hur jag hatade mig själv, hatade mitt barn, hade lust att skada både honom och mig själv.
Hur jag ibland inte kunde hålla i honom utan att få ångest.
Hur nedbrytande det var att känna det som att Knoen var min plågoande och inte mitt lilla älskade barn.
Med facit i hand borde jag ha slutat amma då. Inte varit så jävla duktig och kämpat på, härdat ut.
För vems skull?
Inte för min, det är ju uppenbart. Inte för Finastes, han måste haft ett helvete han med.
Och verkligen inte för Knoens.
Jag går inte på det där dravlet om att bröstmjölk är det bästa för barnet, längre. Och att man blir lugn och harmonisk av amning, både mamman och barnet alltså. Man får en tryggare anknytning, bla bla bla.
I HELVETE HELLER!!!
Knoen hade fått en fantastiskt mycket bättre start i livet om han hade sluppit höra sin mamma gråta och skrika av smärta under sina två första månader.
Sedan blev det ju bättre, efter att vi fått adekvat hjälp. Men mina känslor för amningen har egentligen inte förändrats, i grunden tycker jag fortfarande fruktansvärt illa om det, naturligtvis för att det har varit så jobbigt. Amning gör mig inte lugn och harmonisk för fem öre, snarare är det aggressivitet och äckel jag känner.
(Däremot älskar jag numera mitt barn, så den kopplingen har försvunnit med smärtan.)
Nu håller jag på att sluta amma, det är just nu bara en gång per dygn och målet är att sluta helt inom två veckor. Gärna så fort som möjligt, för jag LÄNGTAR!
Och jag har nu tagit beslutet att det inte blir någon mer amning för mig, även om det skulle bli fler barn. Och fler barn vill vi jättegärna ha. Det känns jätteskönt att ha tagit det här beslutet, och att min finaste finaste man stöttar mig helhjärtat i det. Aldrig mer!!
Det är en stor sorg i mig att de två första månaderna med Knoen "försvann" i en dimma av smärta, ångest och ledsenhet. Om vi får barn igen vill jag inte att en enda dag ska vara på det sättet - jag vill aldrig, aldrig mer känna att jag inte kan tycka om mitt barn på grund av någon dum jävla idiotisk amning!
Detta gör mig naturligtvis till en usel mor.
Och att jag kan med att säga öppet att jag inte tänker amma nästa barn för att jag HATAR att amma, visar ju bara vilket monster jag är.
Ett egoistiskt, okvinnligt monster som inte borde ha barn!!
Naturligtvis draget till sin spets, men det finns faktiskt en hel del människor i amningsnormens Sverige som blir oerhört provocerade och arga av mammor som VÄLJER bort amningen, trots att de KAN amma.
(Kan, förresten?, är det bara det rent fysiska som räknas?)
För i Sverige ska man amma.
Man ska helamma i 6 månader, sen ska man delamma i minst ett och ett halvt år till. Iallafall enligt statligt finansierade Amningshjälpen. Jag ger dock inte mycket för deras "råd" - jag ringde dem vid två tillfällen när det var som värst. Det de sa då var att jag hade fel teknik. Prova en annan ställning, och få barnet att gapa större. Jag försökte förtvivlat förklara att jag hade provat alla ställningar som fanns, och att han inte kunde gapa större! Kunde det inte finnas någon annan förklaring till smärtan? Nix, det var teknik det handlade om, "det hör jag ju direkt".
Nu är jag så fruktansvärt trött på att få deras och andras dravel upptryckt i ansiktet, och vill därför säga några saker:
1) Jag är en bra förälder. Lika bra som Knoens far, rentav! Och han har inte ammat en enda gång! (Med amningsfanatikernas logik så är ju alla pappor automatiskt sämre föräldrar, och alla mammor är "förälder nr. 1".)
2) Att inte amma skulle ha gjort hela vår familj mer harmonisk och välmående. Både min och Knoens hälsa och anknytning hade varit sjuhelsikes mycket bättre. Det hade bl.a. besparat mig och min familj ett antal panikångestattacker.
3) Att alla kan amma, och att det är mysigt att amma, är två av de största lögnerna man tutar i kvinnor.
4) Att man måste amma för att barnet ska må bra och inte utveckla sjukdomar, allergier, övervikt och psykiska problem är en ännu större lögn. Och dessutom FRUKTANSVÄRT SKULDBELÄGGANDE. (Det var ju därför jag trots allt härdade ut, jag ville inte vara en dålig mamma!)
*
Efter att jag fått barn har jag lärt känna ganska många nyblivna mammor, och vi har diskuterat amning i all oändlighet. Av tolv kvinnor jag känner som har ammat så har TVÅ haft en amning som de inte betecknar som "jobbig", på ett eller annat sätt.
Det, astrud, hade jag velat veta innan jag fick barn!
Med facit i hand så hade jag blivit hjälpt av att få höra andra berätta om vilket helvete amning kan vara. Och av att få höra att man inte MÅSTE amma, bara för att det kommer mjölk. Man måste inte ens pumpa, bara för att det kommer mjölk. Man får skita fullständigt i att det kommer mjölk.
För då hade jag slutat på studs, med gott samvete.