mando
Någonting måste ändras
18 aug 2010 10:11Jag hade en panikångestattack i morse. Stressutlöst. Med hyperventilering, skakningar, panikkänslor och tappad kontroll och allt. Ringde jobbet sen och sa att jag inte kommer idag. Skyllde på ont i magen, vilket jag i och för sig också hade. Men. Det är jag van vid. Kunde inte säga till hon i receptionen hur det egentligen var.
Men. Jag måste ringa min chef i eftermiddag och vara ärlig. Det är svårt som fan, den enda som vet hur det verkligen är är min man. Men det är dags att berätta på jobbet hur jag mår. Att jag är väldigt stresskänslig, har ibs som vid stress och sömnbrist ger ont i magen, att jag är en person som lätt får ångest och i sällsynta fall panikångest (det har väl hänt 10-15 gånger i mitt liv, kanske).
.....
För ungefär ett halvår sedan fick jag höra att jag var krävande. En krävande person. Som tar mer än vad jag ger. Av en som jag trodde var en av mina bästa vänner. Det har gnagt i mig ända sedan dess, jag har varit sårad, ledsen och arg. Nu känner jag mest att det har undergrävt mitt självförtroende, min självkänsla. Men också: att det är fel. Kalla mig krävande, kalla mig vad du vill. Men jag är bara en liten människa. Som inte klarar av särskilt mycket. Som inte klarar några stora krav, eller stress. Och det finns inget jag blir så ledsen för som när jag känner att jag inte kan ge, inte kan anpassa mig efter andra, inte klarar att leva upp till krav och förväntningar. Jag har alltid haft en känsla av skuld och mindervärde. Alltid varit en person som fått höra att jag borde ta mer plats, höja min röst mer, men inte vågat. Alltid känt att jag krävt för mycket av andra.
Jag bröt kontakten med vännen. Men taggen sitter kvar i hjärtat.
.....
I somras träffade jag en nära vän, som jobbat och pluggat samtidigt i flera år, och kämpat och kämpat och knappt fått ihop det. I våras blev det till slut för mycket, hon bröt ihop. Fick gå ner i arbetstid och skjuta på studierna. Vi pratade mycket om detta i somras. Hon berättade att hon fått vissa nya insikter genom det som hänt. Bland annat har hon insett att alla inte kan prestera lika mycket och att hon försökt prestera mer än vad hon förmår. Att hon ska sluta jämföra sig med andra, hur mycket andra hinner med och orkar. Att hon insett att hon är en ganska lågpresterande person, egentligen alltid varit, men alltid försökt pressa sig själv mer. Att man måste acceptera hur man är.
Jag upplevde det som en lättnad att höra henne säga det här. För jag är likadan! Och har aldrig heller fattat det och accepterat det, förrän nu.
Hej jag heter mando och jag är en lågpresterande person. Det är fan inte fint, i vårt uppstressade samhälle. Men jag har kommit på vad jag borde sträva efter: istället för att pressa mig själv för att försöka bli som någon annan, högpresterande person. Så är min strävan nu att anpassa livet mer efter hur jag är.
Det är inte fint, och det är inte bra.
Antagligen är jag krävande också.
Men någonting måste ändras.
