Mini
Försöker gå vidare, men det går inget vidare.
29 jul 2012 10:27I förra veckan träffade jag en man. Det var ett hastigt möte på en after beach och det kändes väldigt bra. Vi kan kalla honom H. Jag var inte helt nykter och allt var bara sådär bubblande glatt som det kan bli då. Han fick mitt nr och skulle ringa senare. Telefonen ringde efter ett par timmar men det var inte hans namn som dök upp, utan den jag så försöker glömma, J. Det var andra gången den veckan han ringde. Första gången ställde han en oförarglig fråga, denna gången var han på konsert. Inte vilken konsert som helst dock. Utan Thåström.
Det enda jag hör när jag svarar är hög musik och det tar någon sekund innan jag förstår att det är Thåström och vår låt, fanfanfan jag hör. Det skär till i hjärtat. Sekunderna innan var jag i full färd att göra mig iordning inför utgången med vännerna och genom ett trollslag är jag tillbaka i det där som fortfarande gör ont.
Jag sjunker ner på väninnans säng i husvagnen och är glad att jag är ensam i vagnen. Jag blundar och lyssnar, plötsligt hör jag hans röst säga "förlåt, men jag kunde inte låta bli".. Jag säger inget utan fortsätter att lyssna på Thåström och känner det onda i hjärtat bulta. När låten är över kommer han tillbaka och säger att han ringer när konserten är över. Ok, säger jag och lägger på.
Jag fortsätter att göra mig klar inför kvällen men alla känslor är så förvirrade. Han ringer igen när vi är påväg och cykla mot centrum och jag frågar honom varför han ringer. Han blir tyst, länge, och säger att han bara var tvungen när han hörde vår låt börja. Att det var som en slägga. Jag säger till honom att han måste sluta höra av sig, att jag träffat någon och att han måste lämna mig ifred att glömma honom. Jag talar om hur svårt det är för mig, och att jag inte förstår varför han gör det ännu svårare när det ändå är han som haft lyxen att välja. Han hade pratat med sin polare som var med på konserten om mig, om oss. Kompisen hade sagt att det är svårt att hitta någon man känner så för, att det inte är nått som är lätt att springa på precis. Vi sa hejdå tillslut. Under tiden som vi snacka så ringde H, men jag svarade ju inte och vi fick inte kontakt mer den kvällen.
Nästa dag ringer han och vi pratar och jag känner att detta är en himla bra kille. Dessutom var han ju skitsnygg, lång och ståtlig med en kropp som var helt enorm. Vi babblade och allt var supermysigt. Ett par dagar senare så åkte jag hem och hälsade på honom. Pratade i timmar och sen hångel.. Väldigt mysigt sånt men plötsligt får jag flashbacks av den andra. Klara minnesbilder och jag får lite lätt panik.
Försöker trycka undan dom, och jag tror inte han märkte nått men tillslut blev det bara för mkt och jag åkte hem när det ljusnade. Körde länge innan jag satte på radion. Gissa vilken låt som började precis då? Fanfanfan. FAAN!
Sov ett par timmar när jag kom hem men kände mig så ledsen och upprörd. Skickade ett sms till J och bad honom ringa. Han ringer och jag förklarar hur jag känner. Att jag verkligen måste få honom att förstå att han inte ska höra av sig till mig. Att jag går sönder av att höra hans röst, och att jag aldrig kommer klara detta om han ringer mig lite då och då. Han ber om förlåtelse och det skär i mig att höra honom lova att inte höra av sig. Jag vill ju inget hellre än att höra ifrån honom, men inte så länge han inte kan säga att han vill vara med mig.
Jag frågar hur han har det, och han berättar om ytterligare ett svek från sina föräldrar. Han säger att han ska flytta utan att ens höra av sig, för dom bryr sig inte om honom ändå. Önskar jag kunde vara nått stöd för honom, men jag måste börjar inse att han har valt ett annat stöd i livet än mig och då måste jag sluta vilja vara det som jag inte får vara. Tillslut la vi på. Jag grät en lång stund.
H fortsatte att höra av sig och ville att vi skulle träffas. Jag åkte till honom igen och för en stund kändes det pirrigt och lite bra. Åkte dit, hade en jättetrevlig kväll och sov över. Men även fast den var trevlig så stod det helt klart.
Detta är inte den man som kan få mig att glömma J. Och det skrämmer mig. För detta är en man som säkert har 1000 kvalitéer som är dom jag vill ha, och skulle förmodligen ge mig himlen om han bara kunde. Han är genuin, ärlig, hatar otrohet, ser väldigt bra ut, elitidrottsman med en kropp som heter duga (gör fortfarande testerna på jobbet på en 20-årings nivå), sexig, har utstrålning, god ekonomi, rolig, världens sexigaste dialekt, osv, osv, osv.
Och om inte han kan få mig att vilja, få mig att känna, vem ska då klara av det?
Efter frukosten satte vi oss i soffan, musiken spelar mjukt i bakgrunden och utanför skiner solen. Jag kände hur jag utstrålar allt annat än det jag önskade att kände. Så vi pratade och jag sa som det var. Att jag inte är där än, att jag inte kan känna det jag vill känna för honom. Och när jag sitter där och känner mig så jäkla värdelös så hör jag låten som börjar i bakgrunden, ni kan säkert gissa vilken?! Fanfanfan!! Känner hur paniken börjar krypa i mig och jag ber han snabbt att byta låt, han ser förvånad ut och jag upprepar det, snälla byt låt. Han reser sig upp och frågar om jag inte gillar Thåström. -Jo, svarar jag. -Ok, svarar han, men gillar du inte den låten då eller? -Jo, det gör jag men jag klarar inte av den just nu säger jag. -Är det för det vi pratar om, frågar han, att du känner som du känner? Han ser på mig att det inte är det, utan att den har minnen med sig och han säger bara att han förstår och byter bort den mot nått annat. Mitt inre är i uppror. Vad är det med den där jävla låten? Jag har aldrig hört den innan J, så vitt jag kan minnas. Och nu är den överallt! ÖVERALLT!!
Jag samlade mig och förklarade, han förstod och sa massor av fina saker. Jag åkte hem, kände mig som en trasa. Som en skärva som inte någonsin blir hel igen. Jag ringde honom, sa igen att det inte är hos honom utan hur underbar jag tycker han är, bara inte nu, bara inte för mig. Sen ramla tårarna igen.
Åkte förbi mina kompisar på vägen hem, pratade lite innan jag åkte hem och sen låg jag i sängen resten av kvällen. På natten/morgonen vaknade jag av att H ringde. Han hade varit ute och var lite smådragen. Vi pratade en timme och han sa så mkt gulliga saker. Vilken superkille det är. Han hade kanske kunnat vara det för mig. Om inte mitt hjärta var så fast någon annanstans. Undrar hur länge det tar för mig att glömma? Kommer jag glömma? Ibland suger livet ordentligt.