9 dec 2012 14:14
Säger mer än tusen ord. Säger att han är lycklig med sin familj, som sitter och ler på kortet. En härlig dag i backen utan mig som avrundades med en liten afterski med alla glada leenden runt bordet. För några dagar sedan pratade vi. Han sa att han saknade mig så det gjorde ont. Inte ondare än att han kan åka skidor tydligen. Snön som gnistrade såvackert när vi var där, ligger nog lika vacker nu fast nu är det deras ögon som ser ut över den. Jag måste bli fri från detta. Jag började med att ta av mig halsbandet som han skickade. Jo, jag vet. Men på nått sätt smög det sig kring min hals och gav mig lite styrka. Förgänglig styrka som är ett låtsasslott byggt av luft. Rosa mjuk ullig luft som inte står kvar när man sträcker ut handen och försöker gripa efter den. Denna kärleken är inte min. Jag måste komma över den, fort! För detta är helt outhärdligt! Leende människor runt ett bord, som han ser på och har valt att höra ihop med, henne som han väljer att stanna hos, henne som han förevigar med sin iPhone.
Dom förevigar varandra och jag lever med något som sedan länge sedan borde ha begravts. Det håller på att begrava mig. Jag är värd bättre. Jag är värd att bli förevigad på afterski efter en härlig dag i backen, som bildtexten sa.