Mini
Mad madness.
30 nov 2013 23:46Jag blir arg att det når mig. Att jag inte lyckas stänga det ute, trots att jag försöker så förtvivlat. Eller gör jag det? Eller är det en lögn jag matar mig själv med för att det är det jag borde göra. Jag har träffat en ny man. Som jag tycker om. Väldigt mkt till och med. Han är allt den gifta mannen inte är. Trygg. Ärlig. Rädd om mig. Så jag gjorde det jag kände jag måste. När han som en gång betydde allt hörde av sig, för vilken gång i ordningen vet jag inte och jag svarade inte ens en femtedel av gångerna, så sa jag tillslut att jag inte vill mer. Jag vill inte att han hör av sig, jag sa att jag är med en ny, en som jag vill respektera och att jag inte vill känna att jag döljer, smusslar eller låter han ockupera en enda känsla längre. Han sa att han förstod. Jag kände mig sorgsen men samtidigt lättad. Jag hade gjort ett val. Jag hade valt det som kan leda mig framåt mot en framtid som förhoppningsvis är ljus. Vi sa farväl och han sa att jag är underbar, en som han alltid skulle älska och aldrig glömma.
4 dagar tog det. Innan telefonen plingade till. Med ett mms. En bild som jag tog på honom när vi åkte norrut. När vi stannade vid en sjö och såg en brinnande solnedgång. Han ser in i kameran, med sin glittrande blick och sitt vackra leende. "Jag hittade ett härligt minne!" stod det under bilden. Det högg i hjärtat. Jag försökt låtsas som det inte gjorde mig illa. Men det gjorde det. Jag ville skriva tillbaka att "Ja, det var ett fantastiskt minne. Ända tills du tog mitt minne av vår stund, vår kärlek och gav det till din fru!" (Eftersom han tog bilderna vi tagit där och skickade dom till sin fru för att visa vilket fantastiskt liv dom skulle kunna få på den plats vi just varit och när jag fick reda på det så gjorde det så ont så ont att hela jag rämnade.
Men jag skrev inget. Jag svarade inte. Jag vet ju att det inte tjänar något till. Jag kan inte älska honom mer. Han älskar inte mig på ett sätt som duger för mig. Jag vill vara ett med någon som är ett med mig. Jag vill att jag är den enda. Att den jag är med bara vill vara med mig. Att jag är den enda kroppen hans hand vill röra, beröra. Att jag är den enda som får krypa nära och andas in hans doft. Jag vill vara trygg. Han kan aldrig aldrig ALDRIG göra mig trygg. Därför måste det vara över. Helt över.
Nu har det gått en dag sedan mms´et kom. Jag ska inte svara. Jag spärrade hans nummer. Och så får det vara. Om han inte låter bli att höra av sig nu, så tänker jag be vår gemensamma vän att prata med honom. Han har valt bort mig. Det krossade mig nästan. Nu måste han leva med sitt val. Och jag ska ta denna lilla taggen som gjorde ont nu och lägga till alla de övriga. Och försöka att ta tillvara. Ta tillvara på den nya mannen och ge det tid att växa. Inte jämföra. Inte försköna det som varit. Håll tummarna för mig. Jag behöver det.
