ibland kan jag vara stor | misan

ibland kan jag vara stor
19 jul 2010 01:14

Jag träffade Hökens flickvän igår kväll. Och pratade en del med henne också. Det ni!

Guldfisken ställde till med fest och bara det kändes ganska obekvämt, eftersom vi inte har pratat på typ ett halvår. Han är dessutom tillsammans med en tjej som jag inte är överdrivet förtjust i och nu har de visst gått och förlovat sig efter ganska kort tid (jag fattar inte sådant och har svårt att vara sprudlande glad för deras skull - av flera anledningar, som ni märker).

Ganska obekvämt utgångsläge alltså, och sedan att få höra att Höken och hans flickvän skulle komma förbi en sväng; mer obekväm kunde jag inte känna mig. Men Zäta skulle ju dit och Herr Banan och Baloo också, så jag hade inte så mycket annat val än att traska dit jag med. Samtidigt var jag lite nyfiken på flickvännen och ville också visa att det är okej liksom, inte hålla mig undan för att hon skulle vara där.

Jag sprang på dem redan utanför Guldfiskens port, jag kom sent och de gick tidigt, Höken skulle jobba. Det var ju inte riktigt så jag hade föreställt mig mötet, men jag kramade om Höken och hälsade artigt på flickvännen, som var skitliten - det var tur att hon var det, då kändes hon inte så skrämmande liksom - och så var det inte så mycket mer med det. Jag gick uppför Guldfiskens långa trapp med lätta steg.

Efter ett tag var Hökens flickvän plötsligt tillbaka hemma hos Guldfisken, utan Höken, och efter att jag hade messat Höken och frågat om hon visste att jag var jag - det gjorde hon tydligen - och Zäta hade viskat i mitt öra att det säkert var minst lika jobbigt, om inte jobbigare, för flickvännen som för mig, så tänkte jag att jag skulle försöka prata med henne. Så vid tillfälle tog jag min drink och satte mig bredvid henne och sa att jag bara ville säga hej och så ställde jag några frågor om hennes lite speciella fritidsintresse och så pratade vi om det en liten stund tills vi blev avbrutna - lite för tidigt, kan jag faktiskt tycka, men det hann ju å andra sidan aldrig bli tyst och konstigt mellan oss för att ingen av oss hade något mer att säga.

Jag är faktiskt lite imponerad av mig själv, att jag gjorde det, jag bröt isen utan konstigheter. Det är ju faktiskt det allra bästa att göra - jag måste komma ihåg det för framtida konstiga situationer. Jag tror att Hökens flickvän uppskattade det också och jag hoppas att Höken är lite stolt över mig.

Resten av kvällen var det dans på ett dansgolv utomhus som gällde. Det var nästan som förr med Guldfisken, och Baloo var ju med för en gångs skull också, verkligen nästan som förr alltså. Jag hade riktigt kul och mådde riktigt bra, trots ett par lite svajande dagar. Jag gillar lördagkvällar.

Tillbaka till sidans topp