misan

pusselbit

11 nov 2008 22:41

Den där ufo-känslan i söndags när tårarna inte ville sluta rinna och mamma och mormor tittade på mig som om det var något konstigt med mig, är det inte just det som Fru Hjärnskrynklare har menat hela tiden; att jag liksom inte verkar tillåta mig själv att bli ledsen, arg, upprörd, på riktigt. Och har hon inte velat dra ett streck mellan just den punkten och mamma-punkten...

Om jag bara hade fått vara ledsen, om de bara hade tröstat mig, frågat vad som hade hänt, och inte tittat på mig som om det plötsligt hade växt ut ett horn i min panna. Mormor betedde sig som om hon aldrig hade sett någon vara ledsen förut och sneglade flera gånger på mig som för att se om det där hornet fortfarande satt kvar.

Jag vet att mamma inte vill bli som mormor just för att hon tycker att hon kan vara lite kall, och jag vet att hon har jobbat på det och hon var ju inte alls som mormor i söndags, bara lite. Men det skulle faktiskt inte vara så konstigt om det fanns ganska mycket mormor kvar i mamma. Jag menar, tänk arv <i>och</i> miljö. För om jag tänker efter, och jämför med pappa för att få lite perspektiv, är det inte så att mamma har varit mer om att hålla en fasad. Inte mycket, men känslan finns ändå där någonstans.

Jag har alltid trott att det mesta trasiga har berott på min lillebror och min pappa, men ganska mycket verkar ha med mamma att göra...

Sådana här insikter, vad gör man med dem? Hur ska jag kunna ta bort sådant från mig, som har varit jag i snart 28 år? Och hur ska jag kunna låta bli att vilja ställa mamma till svars, hur blir jag av med den anklagande känslan?