misan

alla kallar mig discotjej

25 okt 2009 23:56

Efter att ha legat ynkligt nerbäddad sedan onsdags lunch kunde jag inte låta bli att följa med Stålmannen och Herr Banan med flera ut igår kväll. Jag var uttråkad och ville se lite människor och tänkte att jag kunde skippa alkoholen och alltför mycket dans, det kunde ju inte vara så farligt, eller hur?

Alkoholen gick bra att skippa, men dansandet... no no no. Det går ju inte att låta bli att dansa när det är grym musik och man är omgiven av roliga vänner som dansar så att svetten rinner. Vilken kväll! Jag hade så roligt! Jag som hade förväntat mig att gå hem tidigt för att jag tröttnade på alla fulla människor som trängdes på dansgolvet, vad fel jag hade - och vad glad jag är att jag hade fel.

Efter stängning höll jag på att få med mig en nästan medelålders engelsman hem. Han frågade vart man tog vägen nu och jag sa att man gick väl och åt någonstans eller gick på efterfest eller gick hem helt enkelt. När han undrade vart jag skulle och jag sa att jag skulle hem tyckte han att han kunde följa med "for a drink". Eh, nej tack.

Jag ljög faktiskt inte för honom när jag sa att jag hade sällskap, för jag gick hem till Kotten. Jag kan liksom inte låta bli. Det är inte så mycket att han är ett "spännande ligg" som att han innebär närhet och, jag antar, bekräftelse. Det handlar inte jättemycket om att det är just han heller, det kunde lika gärna vara Höken (som hörde av sig när jag hade kommit hem till Kotten...)...

Men egentligen vill jag ju att det ska handla om <i>en</i> speciell person. Varför träffar jag ingen sådan?