misan
bad things happen to good people?
26 nov 2010 23:35Jag fattar inte hur min pappa orkar med sig själv. Jag fattar inte hur han har kunnat stå ut med en tillvaro som praktiskt taget har inneburit hemlöshet. Jag fattar inte hur han har haft mage att ljuga så grovt för alla, istället för att be om hjälp.
Jag tänker att han måste gråta inuti varje minut, varje sekund, över sin trasiga tillvaro. Eller har gråten tagit slut nu, så att det bara är tomt?
Jag kan inte föreställa mig hur det är att ha blivit av med allt och nu bara ha en väska med lite kläder. Jag kan inte föreställa mig hur det är att inte ha en egen lägenhet och inte ha något annat val än att hyra in sig i ett rum hos en snäll vän med stort hus. Jag kan inte föreställa mig min pappas liv.
Vad tänker han på nätterna? Tänker han alls längre eller har han stängt av? Det kanske är så han har överlevt, genom att stänga av och inte tänka.
Det är Lyxfällan, fast utan dyra inköp (men vart har pengarna tagit vägen?) och med skamlösa lögner och ensamhet. Jag lovar, min pappa skulle vara det värsta de har sett - skulle man ens kunna visa en sådan tragedi på tv?
Det är så konstigt, jag fattar knappt att det här är samma pappa som var en helt vanlig pappa när jag var liten; som hade ett helt vanligt jobb, som jag var stolt över för att alla mina klasskompisar gillade, som tittade på Tipsextra på lördagar, som klädde ut sig till jultomte på julafton.
Jag har varit orolig för honom i 18 år, jag vill inte vara orolig längre, men hur ska jag kunna låta bli? Hur ska jag någonsin kunna lita på något han säger om sitt liv? Jag har försökt sluta bry mig, men det går inte, han är ju min pappa.
853 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge misan en ros