misan

det ledsna och ensamma blev tungt och bekant

22 mar 2011 18:30

Det är kanske svårt att tro, men jag är egentligen en ganska glad tjej. Tror jag i alla fall. Varför skulle jag annars sakna henne så i den där tunga dimman? Men om jag större delen av tiden (fast så illa är det inte, det är bara svårt att ha perspektiv när jag är mitt uppe i det) är ledsen, så är det kanske <i>det</i> som räknas?

Ena stunden vet jag att det här är tillfälligt skit som inte kommer att vara med mig jämt och jag kan se ett normalt liv framför mig. Andra stunden tänker jag på hur länge jag har känt mig så här trasig, hur det liksom alltid har studsat tillbaka, och mina tankar om ett lyckligt liv känns som skrattretande, naiva illusioner (som jag borde släppa på en gång).

Det kanske inte är så konstigt att jag känner mig ledsen och trasig när jag har varit ensam så länge. (Vem sa att ensam är stark?) Om det nu är det som är grejen alltså, det kanske bara är den lätta lösningen egentligen - det blir ju så mycket svårare om det är jag själv som är problemet (och då känns det som att jag kan ge upp på en gång). Det är antagligen lite av varje.

Jag är trött på det här. Trött som i arg för att det är skit än en gång och trött som i uppgiven över att det aldrig verkar försvinna. Det här kommer så väldigt olägligt också, nästa vecka börjar jag ju på nya jobbet och då skulle jag verkligen behöva vara den glada Misan som jag vet att jag kan vara (är). Jag tycker ju att det är jobbigt med nya grejer som de är, att behöva kämpa med sådan här skit samtidigt känns förskräckligt onödigt.