misan
och så var det lördag igen
8 sep 2013 20:39Och fest hos Guldfisken. Med förra lördagkvällen i färskt minne var jag inte så sugen på att träffa varken Guldfisken eller Stålmannen, men eftersom det var en avskedsfest för en tjej som flyttar från stan kände jag att jag var tvungen att visa mig, så jag tog på mig mina blommiga byxor (som jag fick ett par komplimanger för under kvällen) och gick iväg till Guldfisken taktiskt sent.
När jag kom till festen var Stålmannen snabb att komma fram och ge mig en bamsekram som i sig sa förlåt, men jag hindrade honom från att börja prata om det, för bara den hårda kramen gjorde att en tår letade sig fram i ögonvrån. Guldfisken gick inte att hindra, han bad om ursäkt samtidigt som han erkände att han inte riktigt hade förstått vad som hade hänt förrän Stålmannen hade berättat att jag blev ledsen, men jag hade inte heller väntat mig att flyktiga Guldfisken skulle förstå. Han sa att han älskar mig även om han är skitdålig på att visa det (ja, just så!), jag vet inte vad jag ska svara längre, jag har hört det så många gånger förut...
Nåväl. Trots ganska dåliga förutsättningar blev det faktiskt en riktigt bra kväll. (Att Stålmannen och Guldfisken borde ha kunnat be om ursäkt tidigare är en helt annan femma, men det här är överspelat nu.) Herr Banans vän den charmige läkaren dök upp på festen och följde med oss ut och dansade sedan och jag har ju ett gott öga till honom. Det roliga var att han skickade ett Facebook-meddelande till <i>mig</i> och frågade vad som hände i stan ikväll, min första reaktion innan jag läste var att han måste ha skickat till fel person. Men eftersom Herr Banan är i New York och Max tydligen hade missat hans sms, så var jag visst nästa säkra kort att höra av sig till.
Svinto och jag hade ett “moment” också. Jag tänkte på det för ett par veckor sedan, att vi inte har någonting att säga varandra nu för tiden. Jag saknar oss som vi var förut. Förr (innan vi började ligga...) pratade vi ju till och med i telefon en del. Nu är vi som ytliga bekanta som artigt rapar ur oss “hej, är det bra med dig?” när vi springer på varandra och sedan smiter åt olika håll för att undvika besvärlig tystnad. Så himla tråkigt. Men igår pratade vi om träning och mitt jobb och om att vara chef och så sa han grejer med en underton av "jag känner dig, vi har ju legat", jag vet inte varför han gör så ibland, och när kvällen var på väg att ta slut strök han mig över kinden och sa att jag var "så jäkla söt". Utöver den uppenbara komplimangen som så klart gjorde mig glad, blev jag också lättad; då har jag inte tappat Svinto helt ändå.
En oväntat bra lördagkväll alltså.
853 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge misan en ros