misan

det här vad det nu är

11 aug 2015 08:07

Jag tycker om så mycket med honom. Jag känner mig lite fjantig när jag kommer på mig själv att tycka om allt han säger, allt han gör, allt han tänker. Men jag tycker verkligen om den han är.

Och den där känslan, det där naturliga, lugnet; jag trodde att det kom från honom, medan han tydligen trodde att det kom från mig, men det måste ju vara vi tillsammans då. Han pratar mycket om den känslan, att den är ovanlig. (Jag tänker att det är ovanligt att jag känner samma som någon annan överhuvudtaget...)

Det här är inte som med någon annan, inte som med långa snickare eller charmiga snäckor, jag tänker att det kanske är för att det är rätt den här gången. Eller åtminstone för att vi passar väldigt väldigt bra ihop, för jag vet inte om jag egentligen tror på att det finns någon som är rätt för mig – jag har stått utanför den världen så länge att det låter som en saga nu.

Men så är han ganska frånvarande ibland (okej, NÅGOT jag inte tycker om med honom) och jag går sönder lite av det, för jag kan inte låta bli att tänka att han har tröttnat (jag vet ju inget annat...). Samtidigt har han ju faktiskt sagt att han blir sådan när det är mycket, men hur ska jag kunna veta att det inte har med mig att göra när jag vet att han funderar på oss?

Alltså, det här är ju det närmaste jag någonsin har kommit något riktigt. Jag vet inte hur man tar det vidare, för jag har aldrig kommit så här långt förut och jag vet inte om jag vågar tro att jag kommer längre nu heller, för jag gör ju aldrig det, helt enkelt.