Monchichi

att ta vara på de bra delarna

27 mar 2009 22:19
När jag vaknade i morse var jag säker på att det kommer inte bli en förändring. Det var enormt tungt och jag var enormt frustrerad.

På vägen till skolan träffade jag en vän och fick en varm och lång kram. Efter skolan äter jag lunch med en vän. Jag blir omfamnad ännu en gång.

Jag kämpar emot att jag är ledsen med "att jag har inget att vara ledsen för"- tanken och jag lurar väl ingen, allra minst mig själv. Fikar med några vänner. Tar mig hem och ser att jag missar konserten som jag tänkt att gå på. Jag behöver tjugo min till samma gata men jag behöver 30 min för att komma i tid. Det är fett kört och jag är pissed off. Men varför liksom.

Medan jag är mest förbannad och ledsen så ser jag att det funnits ljuspunkter under dagen jag inte tagit in, som om de inte räknas. De har inte fastnat, jag har tagit emot det men inte hållit i det för att få med mig det.

Okej, jag hade kunnat kolla upp tiden lite tidigare men mitt beslut följdes inte med en stor ångest för att jag gjorde nåt som var bra för mig (jag vet, det är otroligt ologiskt men det finns en inneboende logik. någonstans), det finns en seger i bara det. Jag är inte lika beslutsam som i morse.