Monchichi

Uppsatsen (ingen aning om vilket j-a kapitel)

12 jan 2010 00:02
Jag vet att allt har ett slut. Även denna omgång av vad jag får utstå på universitetet kommer någon gång kommer att ta slut det med.

Egentligen är detta tredje gången gillt. Första gången visste jag inte hur det egentligen skulle gå till och på så vis trodde jag att det var okej att ändra uppsatsreglerna från handledning till handledning och att det var okej att skicka hem mig med att "skriva om".

Andra omgången vet ni allt om. Den sommaren gör jag aldrig om. Men efter den omgången tog det en stund att bygga upp mitt självförtroende och min självrespekt igen.

Så skedde det igen. Den här uppsatsen var katastrofal och pinsam enligt examinatorn. Han svor när han pratade om den också. Jag är inte emot att ändra, mer hur detta gått till. Det är nåt mellan handledaren och examinatorn emellan. När jag satt med de två herrarna för att få förklaring på vilka ändringar som skulle göras, passade examinatorn på att trycka till handledaren så han satt som en blöt fläck på väggen.
Dagen efter, dvs dagen innan julafton, får jag ett mail av examinatorn där det som sagts dagen innan, inte gäller längre och jag kan tydligen inte formalia, hantera materialet osv, osv, osv. ja just det, magistern, den skulle jag inte skriva för det skulle jag inte klara av. Har vi varit med om den där meningen innan? Detta sades även i telefon till mig två dagar innan jul, den kvällen grät jag tills jag blödde näsblod.

Helgerna gick och jag strötittade i de andras uppsatser och jag läste även hela agendan hur examinatorn vill ha det. Rent ärligt så är de andra uppsatserna utan ordentlig metoddel (men hey, vem är jag att säga nåt sådant, jag suger ju på all sorts vetenskaplighet, sorry) och det i formalian som ska till är endast tycke och smak, jag är tydligare än hur han vill ha det. Men visst, det kan han väl få.

Jag började tänka ut en plan B, medan jag var fast besluten att göra uppsatsen på sikt. En del av mig, jag tror delen kallas självrespekten, var bestämd på att göra resten av institutionen, dvs ledningen, skulle bli varse.

Jag ringde och informerade studievägledaren och mycket riktigt, ingen visste nåt. Vi pratade om att kanske byta examinator och handledare och jag förstår nu såhär efteråt, att jag där började hoppas på en magister för mig. För jag vill ha den! jag vill också bli klar i sommar.

Min längtan blev lite grusad så att säga. Idag anser studierektorn att examinatorn tar över handledningen då det är hans ansvar eftersom han underkände mig. Om examinatorn, när det är fler i rummet, kan säga att min uppsats är pinsam och katastrofal och dessutom skicka med mig sin kopia av min uppsats där det står att saker är omöjligt på mitt papper, vad kan han då säga när jag sitter ensam med honom?

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Antingen är jag stark och beslutsam om att "nu jävlar" eller så går jag på den där bilden om mig själv att jag är oduglig. jag menar, jag har totalt misslyckats två ggr på grund av diverse misstag från universitetet, Hur stora är oddesen? Antingen är jag dum i huvudet eller så har jag en massa otur. I de flesta timmarna på dygnet tror jag det sista.

Men att ha handledning med examinatorn (som är känd att vara hård när han handleder), ska jag göra det så verkar det som jag måste gå med på den där bilden av mig själv eftersom jag har svårt att tro att jag kan sätta mig över hans sätt. Är man beroende av någonannan (som jag är om han är min väg till G) måste man ju gå halvvägs i ett jobb som kallas samarbete vilket det hela är. Jag gör det han säger och så får vi hoppas att han inte ändrar reglerna ideligen. Lägg där till att jag inte är underkänd officiellt utan underpågående process och på det viset kan vi sysselsätta oss med denna lek läääänge.

Jag hatar detta.

««

[bläddra]

»»

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress: