norrakvarken

erövrar mitt namn

28 jan 2016 09:15
Det har ekat i mig sen urtiden. Den lilla lådan jag blev stoppad i. Vad de la på mig för egenskaper & hur de sa att jag var. Först var det ju inte mitt fel. Jag var så liten när det hände, jag var väl bara precis ett befruktat ägg. Hur ska ett embryo kunna försvara sig? & sen har jag liksom inte vågat vara annat än kyckling fram tills nu. Det är ju bara så det är. Inte särskilt smickrande. Det verkar snyftigt & sorgligt, men jag är lika frustrerad som vem som helst som får kräks i munnen av snyfthistorier som pågått alltför länge. I varje fall: Ända fram tills alldeles nyligen har jag velat gömma mig & till&med skämts för mitt namn. Inte velat säga det högt. Sträckt fram handen & presenterat mig med lägsta volym: ”Norra Kvarken”.
”Ursäkta, kan du säga vad du hette igen?”
& så var Norra Kvarken så laddat med skit som jag inte ville ha på mig:
Vulgär. Utmanande. Mesig. Divig. Snäv. Korkad. Töntig. Inkompetent. Äcklig. Svansig. Underlägsen. Gåtfullt överlägsen. Lösaktig. Torr. Lättlurad. Fel.
& det var som att kitteln stod & kokade i byn. Det slutade aldrig att bubbla. Jag vågade inte åka dit. Eller, jag gjorde det nån gång, med hjärtat i halsgropen & ångesten som en extra hud & i alla mina inre organ. Det var ju inte precis som en återvändare med attityd som ”Nu ska jag visa dom!”. Visa vadå? Att de kan lägga till på listan: Labil. Märklig. Blickflackande. Rädd.
Jag slutade säga vart jag vuxit upp. Jag klippte alla band. Jag gömde mig & undvek att behöva sträcka fram handen till någon & viska mitt djävla namn.
Men sen skuffade jag ut mig själv ändå. För det är ju så jag gör. Jag skuffar ut mig själv & det är på samma gång konstruktivt som destruktivt. Beror ju lite på i vilket sammanhang. Men nu har jag tvingats att sträcka fram min hand tillräckligt många gånger tills någon tagit i den & med värme upprepat mitt namn. Med beundran kallat mig Norra Kvarken. Med vänlighet talat om Norra Kvarken då jag råkat höra.
Jag träffade till och med en person som frågade så mycket om den där byn att jag blev tvungen att närma mig den i tanken. Hala in vad jag fjärmat mig från. Berätta, inte om lilla lådan, utan om byn. & om folk som bodde där. Om hur det var. Om vad gatorna heter. Vart jag bodde. Vart jag gick i skolan & när jag gick påskkärring obegränsat för första gången. Eller cyklade till sjön genom skogen med min bästa kompis.
& sen, bara för att det ska bli extra larvigt övertydligt, drömde jag att jag var tillbaka i byn. & jag blev trött på ett sällskap & jag tog det i egna händer & jag gjorde på mitt sätt. Det vill säga: jag drog / rymde / sprang till skogs. Men ändå. Det var mitt beslut. Jag drog. & då träffade jag ett gäng barn. Jag var fortfarande vuxen. De var ett gäng by-barn. Såna som alltid skrämt upp haren i mig. & nån av dom sa: ”Jag vet vem du är. Du är Norra Kvarken.” & jag kände det inte som en anklagelse. Det var ett konstaterande. & jag vet vem Norra Kvarken är, så jag kunde bara svara: ”Ja, det är jag.”
& nu har jag hällt ut vad som kokade i den där kitteln. & på tisdag kväll ska jag till byn & ta upp bågskyttet igen. Som jag älskade så djävla innerligt. Hur man måste koncentrera sig & andas & veta hur länge man kan hålla strängen spänd innan man börjar darra. Hur man måste vara stark & avslappnad. Hur man får ett omedelbart resultat av sin prestation. Hur man känner sig upprätt & handlingskraftig & vacker.
Jag är jätterädd, men mera än rädd är jag modig. En modig Nordlig Kvark.

Tillbaka till sidans topp