norrakvarken

Marmorbruket

13 feb 2016 19:14
"Är du trött, min älskling?" frågar han & smeker min rygg när jag skivar champinjoner i vårt kök.
"Du kan gå & lägga dig efter maten. Jag kan lägga barnen, så du orkar se På Spåret-finalen med mig ikväll."
& jag steker champinjonerna i torr stekpanna tills de fått färg & sen lägger jag i en klick smör & pressar en vitlök över dem. Saltar.
Vi gör varma mackor med mycket mozzarella & äter i vardagsrummet. Sen går jag & lägger mig som han sagt. Men när han väcker mig är allt förändrat. Det är sorg & vemod i hela huset.
"Vad är det?" frågar jag & försöker ta hans hand.
"Jag vet inte. Kände mig så ensam bara."
& jag försöker nå in & runt & bakom. Men det är svårt. Det är mitt fel, fast han inte säger det rakt ut. Vi tittar på På Spåret, jag håller hans hand som en nykläckt kyckling. Vi kan nästan inga svar. Efteråt går vi & lägger oss & han är tyst & ledsen & jag vet inte vad jag ska göra åt det.
Morgonen lyser in genom takfönstren. Barnen ropar från teven att de är hungriga på frukost. Han är fortfarande sorgsen. Vi dricker varm choklad (jag) & kaffe (han) & äter ägg. Han säger att de ska åka till marmorbruket på utflykt.
"Jag följer med" säger jag. Det hjälper inte.
"Titta på grannens hund" försöker jag avleda. "Kommer du ihåg förra helgen när hon skulle gå ut med den & den bara busade & sprang ifrån med en pinne i munnen? Nu sitter den bara därute i trädgården & stirrar på dörren. Den vill säkert göra om samma sak igen"
Han svarar inte, tittar knappt ut.
Jag får duka av. Jag får sätta barnen framför film & nåt mobilspel & trösta honom med min kropp. Vi är en båt på havet & jag sköljer över med mina vågor. Dynar ut. Han kommer ifatt. Blir lite muntrare, men har fortfarande en korp över huvudet, säger han.
Vi åker på utflykten, tar vägen förbi affären & köper fika. & när vi kommit ut på E4:an har han hämtat sig så pass att han kan säga:
"Jag fick en påminnelse om hur det varit hela hösten, när jag varit ensam & du upptagen med någon annan. Hur jag längtat efter dig, men du inte velat ha.mig där."
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag förstår. Jag stirrar på havet. Blinkar bort tårar.
"& jag vet ju att du saknar honom nu. Jag vill att du bara ska sakna honom i era samtal som inte handlar om kärlek, jag vill inte att du ska sakna honom med din kropp. Jag vill att du ska komma dit där du kan sluta sakna honom genom att ni bara är vänner. & inte hemliga vänner."
Det är så oerhört. Det ligger is i viken, men längre ut är det öppet vatten. Jag andas & andas. Det rinner tårar ändå. Jag är så tacksam & ostyrig & vilsen & hemma.
"Vi kanske kan bli vänner nån gång, men jag är inte där än" säger jag. & jag vet att det är en obarmhärtig sak att säga, men han går mer sönder ifall jag inte är ärlig.
& så är vi framme & vi kliver ut i februariluften med varsin dotter i handen. Konstaterar att vi klätt oss för tunt, men äter kex & dricker festis på en skyddad plats på utsiktsberget. & när vi går tillbaka beundrar jag stenbrottet mellan klipporna, som stelnat mitt i ett skred. & nedanför står en idyllisk stuga.
Han gnolar med i låtarna på hemvägen & han ler & han smeker mig på låret.
"Det är du&jag va?"
"Ja."

Tillbaka till sidans topp