vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

PetG

´Aldrig ska jag sluta älska dig´ av Jonas Gardell

2 sep 2012 20:41
Över fyra år har gått utan att jag har min mamma. Trots alla dagar och allt som hänt däremellan känns det som jag är mitt uppe i det. Jag slipper se henne sjuk, det är allt, i övrigt känns det likadant än idag.

Jag höll nästan andan hela tiden från att jag såg henne ta sitt sista andetag till att begravningen var över. Jag visste nog inte hur jag skulle sörja med så mycket människor omkring mig på något sätt. Det är svårt att förklara och bör inte spela någon roll, men det var hemma med min sambo och son jag bröt ihop gång på gång. Inte med min pappa, syskon eller släkten. Inte ens med mina vänner. Jag hade svårt att prata om allt med andra också, eftersom jag bröt ihop när jag gjorde det, och jag kanske inte alltid ville vara behandlad som den trasiga som jag var (läs:är). Kanske var det så att jag behövde se och tänka på något annat också och därför fick det behovet från mina vänner. Jag vet att min familj var ju lika ledsna som jag, ville kanske inte belasta dem med att inte hålla ihop.. (inte för att jag eg tror att det skulle vara så, och jag förstår inte hur jag kan tro att jag måste vara så stark hela tiden när inte någon kräver det av mig...).

Jag kommer ihåg att jag i ett mail beskrev det som att jag levde min bästa och värsta tid samtidigt. Jag var hemma med min lilla son samtidigt som jag förlorade den jag behövde mest av allt i hela världen. Det var svårt för mig att hantera liv och död samtidigt på något vis...

Nu kan tankarna av min mamma ta över när jag minst anar det. Det hugger liksom i hjärtat och bränner bakom ögonen. Det gör det när jag nyligen köpte en väska, hon älskade väskor... När jag ser hennes favoritdjur tänker jag på henne och blir ledsen för att hon aldrig tog sig till något land där hon fick träffa dom. Jag blir ledsen när jag tänker på att jag har gjort det utan att kunna dela det med henne och hur orättvist livet är som gjorde att det blev så. När jag ser någon teater, musikal eller film som jag tror hon skulle vilja se, och inser att jag inte kan fråga henne.. Jag kan aldrig få hennes synpunkt på något i vardagen när jag behöver någon att fråga, och jag får aldrig ge råd till henne.. Det är de där små små sakerna som man stöter på i vardagen som kommer helt oförberett, det är de som smärtar mest.

Det har gått många dagar och till och med ett par år. Vid alla stora händelser i mitt liv går jag in i en svacka eftersom saknaden gör så ont. När jag födde min yngsta son kunde jag inte sluta gråta eftersom hon aldrig skulle få träffa honom och han aldrig henne. Av samma anledning tror jag aldrig att jag skulle kunna gifta mig, för det skulle vara ett tomrum för stort för mig att hantera...

Låten som både sjöngs tillsammans med henne och som ett sista farväl till henne gör numera för ont i mitt hjärta för att lyssna på, kanske tog hon den den med sig...

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

99 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge PetG en ros

PetG har skrivit om

Ätstörd Mamma känslor Relationer bröllop trött sexsnack Nödord dröm challenge gräl Vikt vänner Sex Ord

PetGs senaste Ord

» Dröm inom mig
11 jun 2015 16:46
» Dimma.
28 maj 2015 21:41
» Bokhyllepersonlighet
6 dec 2014 21:22
» Tittarfråga 2
2 dec 2014 19:22
» Tittarfråga
17 aug 2014 11:43
» Närhet
7 aug 2014 01:30
» :5
20 jun 2014 23:24
» :4
19 jun 2014 19:48
» :3
19 jun 2014 19:45
» :2
18 jun 2014 18:12
» I did it! :1
16 jun 2014 20:55
» Yoga 100
16 jun 2014 19:59
» feminismfrustration
24 apr 2014 21:41
» hepp
10 apr 2014 21:33
» GGhhhaaa!
13 mar 2014 21:54

Dagens namn: Holger, Holmfrid
:: reklam ::