PieceOfCake

När jag satte punkt.

10 maj 2012 21:37
Jag har tänkt, fram till nu, att tillfället jag satte punkt för gott var när han stod här och räknade upp massa killnamn för att se hur jag reagerade på dem. För att försöka kunna lista ut om jag haft sex med dem eller inte. Eller ja, om jag haft ihop det med dem överhuvudtaget eller inte. Och han frågade inte för att han roades av det direkt. Jag kan fortfarande höra den nedlåtande tonen, föraktet, ilskan.

Jag slängde ut honom och sedan var det över. På riktigt.

Men gången då jag satte punkt på riktigt, var nog strax innan det. Då insåg jag nog inom mig att detta var inte hållbart. Det här skulle aldrig gå vägen. Det hade gått för långt och jag ville inte leva med honom.

Vi satt på familjerådgivningen. Varför jag gått med på att gå dit alls övergår mitt förstånd idag. Men jag var så arg. Så fruktansvärt arg. Förbannad. Ursinnig. Jag attackerade honom med all ilska jag bar inom mig. Jag kunde inte bemöta honom på ett bra sätt överhuvudtaget. Jag vill slå honom, banka på honom, hoppa på honom.

Den enda gången jag visade andra känslor, var när familjerådgivaren började prata om vår dotter. Och hur hon påverkades av detta.

Jag kände hur allt bara släppte. Och tårarna bara rann nerför mina kinder. Min älskade lilla tjej. Min älskade fina! Vad gjorde jag med henne! Vad utsatte jag henne för!

I den stunden förstod jag nog. Insåg jag att det inte skulle fungera. Något jag vetat länge, men vägrat inse pga drömmen om en familj för henne. Men trots insikten hängde jag kvar ytterligare en kort tid.

Familjerådgivaren hotade till och med med soc.

"Ni ska veta, sa han, att det är min skyldighet att kontakta socialen om jag misstänker att ett barn kan fara illa."

Och han menade det. Fruktansvärt. Så jag skäms idag. Så jag skäms. Jag förstår inte att jag stod ut, att jag stannade kvar. Jag trodde jag gjorde det bästa för min älskade fina, men egentligen gjorde jag precis tvärtom. Jag tog värdefull tid och kraft ifrån henne. Kraft och tid jag borde ha gett henne istället.

Förlåt mig, min finaste. Förlåt mig.

Tillbaka till sidans topp