PieceOfCake

2013-05-22

22 maj 2013 19:39
Ett par nya hörlurar och en oerhört gammal iPod resulterade i en storm av gamla känslor. Det är rätt fascinerande hur musik kan påverka en och hur vissa låtar för alltid kommer vara tätt sammankopplade med vissa tider eller händelser i livet.

Det dök upp en låt som både jag och dotterns pappa lyssnade mycket på när det begav sig. Det var verkligen som att slängas flera år tillbaka i tiden. Den oerhörda smärtan, sorgen, förtvivlan, rädslan, paniken och kärleken som långsamt dog bit för bit, innan den knappt hunnit börja.

Det var så plågsamt att jag nästan ville ringa honom och gråta. Ett försoningsförsök efter ytterligare ett oändligt gräl. Förtvivlan över att han vägrade förstå mig, acceptera mig och lita på mig. Jag ville böna, be, få honom att älska mig, bara älska mig. Älska bara mig.

Utmattad, jag var så oerhört utmattad. Redan innan dottern föddes. Det fanns perioder då jag inte var säker på att jag skulle orka ta hand om henne när hon fötts. Jag var rädd för det. Det fanns perioder då jag bara grät och inte ville ha flickan i min mage. För jag orkade inte. Jag orkade inte ens med mig själv.

Så fruktansvärt. Det skär, som knivar, genom min själ. Det gör så ont att jag nästan inte kan andas. Smärta i dess renaste form.

Dottern har börjat drömma mardrömmar om att jag är borta. Igår vaknade hon fullkomligt förtvivlad och skrek "MAMMAAAA, MAMMAAAA, MIN MAMMAAA!!" och klängde sig fast runt min hals. Jag tröstar henne och säger: "Mamma är här, älskling, mamma är här, jag lämnar dig aldrig älskling, aldrig!" Sedan får jag lite panik och tänker: Tänk om jag ljuger nu, tänk om något händer mig och jag lämnar henne imorgon, hur ska hon då kunna lita på någon igen? Jag har ju lovat henne...

Tillbaka till sidans topp