Princess
att ta hand om fast inte vilja eller orka
3 feb 2010 10:43Det är förmodligen bara vanlig februaritrötthet som har slagit mig. Trött, seg, vill inte, orkar inte... Inte jobba, inte träna, inte laga god mat, inte ringa vänner, inte åka hem till mamsen, inte ta hand om pappa... När jag nu oförhappandes kom in på pappa kanske jag ska skriva lite om honom. Om honom och mig...
Min pappa lämnade mig och mamma för en annan kvinna när jag var fem år. Jag såg aldrig nåt speciellt hemskt i det, jag har alltid varit mammas flicka och när allt hade ordnat upp sig och jag och mamma flyttat till mammas barndomsstad hälsade jag på pappa lite då och då. Tyckte om hans nya fru, var brudnäbb på deras bröllop, tyckte om att få åka till pappa och vara med i stallet, rida på ponnyhästar och få uppmärksamheten att vara ridskolechefens dotter.
Jag såg aldrig det som jag har sett när jag blivit äldre, att pappa alltid bara såg till sina egna behov. Skulle han ut till något ridhus och ha privatlektioner fick jag hänga med, och att jag som 7-åring satt på läktaren åtta eller nio timmar i sträck bekom honom aldrig. Frös, försökte hitta hästtäcken att svepa runt mig, var glad om det var ett ridhus med frigolitsitsar på läktaren, och i bästa fall en uppvärmd cafeteria. Men jag hade min fantasi, jag hade mina egna låtsaskompisar där jag var, och klagade aldrig. Aldrig. I efterhand kan jag se hur otroligt egoistiskt det var av pappa att låta mig sitta där, och att det var tur för honom att jag var ett snällt och tyst barn.
I tonåren fick jag och pappa lite bättre kontakt, han förstod mig tyckte jag, åtminstone tog han alltid mitt parti när det var något jag var oense med mamma om. När min låtsaspappa dog när jag var femton började pappa och mamma umgås som vänner, pappas äktenskap hade spruckit och jag och mamma var ensamma över jul och påsk. Då var det ganska trevligt att pappa kunde komma förbi och vara med, och en god gärning gentemot honom som annars hade suttit ensam.
Pappa flyttade ett par gånger, när jag var nitton bodde han i den stan dit jag ville flytta och fortfarande bor kvar i. Jag flyttade in hos pappa under en period, tog hand om städning och strök hans vitskjortor och fixade det mesta. Skämde bort honom för att han bad mig, och jag var snäll. Strök skjortor till förbannelse, än idag hatar jag strykjärn. Jag träffade en kille jag flyttade ihop med, och pappa flyttade till Norrland för ett nytt hästjobb. Efter ett par år ville pappa tillbaka till stan där jag bodde, men hade ingen bostad. Lösningen blev att han bodde hos mig och min dåvarande kille varje helg. VARJE HELG i ett helt jävla år bosatte han sig på vår lila soffa och hade inte en tanke på att plocka undan efter sig. Att varken jag eller min kille sa något är ju en gåta, jag vet faktiskt inte varför. Jag tyckte synd om min ensamma pappa antar jag. Men han hade inte en tanke på att det kunde vara jobbigt för oss att ha honom där, och visst, jag får väl skylla mig själv.
Så småningom flyttade pappa tillbaka till stan där jag bodde, fick tag på ett ganska bra boende på landet. Jag tyckte fortfarande synd om honom, för han var så ensam. Men å andra sidan har han aldrig försökt skaffa sig några nya vänner eller någon ny dam, han har själv bestämt sig för att vara ensam och därmed bli bitter. Ont i höfter och rygg har han haft, jag har hjälp honom med att städa, handla, skjutsa, lånat ut pengar. Jag har hälsat på honom på sjukhus när han varit sjuk, för ett par år sedan lungcancer, i år hjärntumör. Och det är jättehemskt, jag tycker verkligen det, men jag ORKAR inte ta tag i allt en gång till. Den här vändan har jag haft hand om läkarkontakter, socialen, färdtjänst, hemtjänst, osv.
Eftersom jag har ett gäng äldre halvbröder kan man ju tycka att jag inte borde vara ensam om det, och förvisso har de tagit lite mer ansvar för sin far än tidigare. Och jag har tagit ett steg tillbaka. Jag ORKAR inte åka ut till honom flera dagar i veckan, gå in i hans totalt inrökta lilla våning för att sen få sanera mig totalt när jag kommer hem. Måste byta allt, bh, trosor, duscha, tvätta håret, gömma kläderna i en påse för att de luktar så mycket rök. Men röka mindre, för min skull eller sin egen, det är inte ett alternativ.
Jag hjälper gärna min pappa, ibland, men har i vuxen ålder insett att jag redan hjälpt honom alldeles för mycket. Jag vill inte vara bitter över det, men han har förstört en hel del för mig, utan att han ens fattar det, och han kommer aldrig att fatta det heller. Han tar bara för givet att vi ska åka dit och ta med oss cigg och whisky och skjutsa runt och handla och fan och hans moster. Blir sur när min bror, som har tio mil tur och retur, och ändå har varit där två gånger i veckan sen pappa blev sjuk i höstas, säger att han inte kan komma för han har en sjuk dotter och det dessutom är snöstorm. Och jag tycker att mina bröder kan hjälpa till, för dom har inte funnits där alla år som jag har städat och fixat åt pappa, dom har inte gjort ett dugg, men jag får ju hålla med om att man inte kan göra allt för pappa, inte dom heller.
Jag vill inte ha dåligt samvete för det här, men det klart att jag känner när jag står emot och inte tar hand om som jag har gjort tidigare. Jag får lite dåligt samvete över att jag klagar över honom i det här ordet också, men jag var bara tvungen att skriva av mig lite...
