Princess
Jag ville inte gå ut ur kyrkan...
15 mar 2010 14:00Först bakverk, sen begravning... Vi hade begravning för pappa i fredags. Efter hyresvärdsbråk och diverse jobbigheter var jag hyperstressad över att allt skulle gå bra. Jag tog på mig (eller -fick- kanske är bättre uttryckt) ansvaret för att hela ceremonin skulle fungera, jag träffade prästen och jag tog fram musik och tänkte ut hur jag ville ha det.
Till att börja med var prästen fantastisk! Jag kände direkt att jag tyckte om henne, och hon fångade min berättelse om pappa helt okomplicerat och riktigt.
Redan från första början när det gällde begravningen visste jag att jag ville att sången/visan "Gamle Svarten" skulle spelas i kyrkan. Jag hade ganska stora problem att få fram den på skiva, men när det väl löste sig la jag in även "En sliten grimma", och bad att dom skulle spela låtarna i kyrkan när det var dags för det sista avskedet. Min pappa har spelat gitarr och sjungit Gamle Svarten för mig så länge jag kan minnas. Jag är uppväxt med den sången, och jag har alltid älskat att höra pappa sjunga den. Klart att den skulle spelas i kyrkan! Det var HELT RÄTT val. Det var så vackert, texten, sången, allt. Och på reaktionerna efteråt har jag förstått att det var väldigt uppskattat. Först tänkte jag "hjälp, det låter för glatt", för introt i sången är ganska medryckande, och väl i kyrkan blev jag lite nervös. Men det var perfekt.
Lika perfekt som att den första melodin organisten spelade var "jag ger dig min morgon" med Fred Åkerström, och den sista han spelade var Cornelis "Sommarkort (en stund på jorden)".
Jag ville inte gå ut ur kyrkan. Jag ville sitta där och lyssna på den vackra musiken och tänka på pappa och inte låta honom försvinna. Jag ville sitta kvar där...
Nu är det över, och jag tänker mig att jag ska försöka gå vidare, börja ta in att pappa inte finns längre, att det inte är han som ringer när mobilen spelar, att jag inte kan ringa till honom när jag bara vill prata en stund eller när jag behöver någon som ALLTID står på min sida. Nu finns han inte mer, inte här bland oss i alla fall. Nu kan han röra sig obehindrat, spela gitarr med flinka fingrar, dra gamla ordvitsar med likasinnade och bara vara, utan att oroa sig för hälsa eller pengar.
Begravningen var värdig en stor man. Min pappa!
