Princess
Saknad och annat deprimerande
8 apr 2010 10:37Jag saknar min pappa oerhört mycket. Saknaden kommer över mig när jag minst anar det, och trycker över bröstet som en del av all annan jävla ångest. Pappa borde ha fått ha ett bättre liv. Pappa borde ha fått må bättre och leva vidare för att han ville...
Jag har påsklov och tycker att det är urtrist... Kommer mig inte för att göra nåt vettigt på dagarna, sitter framför tv:n eller ligger i sängen och läser böcker. Böcker i all ära, men jag borde gå ut och träffa riktiga människor som får mig att tänka på annat. Men jag orkar inte.
Efter alla känslor att inte duga förde jag över en hel massa pengar på kontot och handlade kläder för många tusen. Det kanske hjälpte för stunden, för det var kul att shoppa utan att tänka på vad det skulle kosta. Men det hjälpte nog inte så mycket i det stora hela skulle jag tro. Idag skulle jag ha gått till psykologen men hon var sjuk. Alltid sjuk, det är otroligt hur nån kan vara sjuk så mycket och borta från sitt jobb. I och för sig så spelar det ingen roll, jag får mer ångest av att gå dit än att inte gå dit, men ändå, det är irriterande. Och kbt-kuratorn var jag ju hos en gång, vilket kändes bra, men sen fick jag inte en tid förrän en månad senare. Hur tänker dom då? Att jag ska klara mig utan ångest under den månaden eller?
Jag är så hopplös, jag vill må bra och jag vill vara glad, för annars kommer jag inte att få bo kvar här, och jag vill ju verkligen det, som jag ALLTID velat! Men folk orkar inte med människor som inte är glada. Inte i längden. Hur blir man glad, bara sådär? Det känns som om jag borde avvecklas och skickas iväg. Och det är en hemsk känsla.
Nu ska jag försöka göra nån nytta och söka några kurser inom lärarlyftet. Det blir förmodligen så att jag pluggar ett par dagar i veckan nästa termin. Det ska bli kul!
