Princess
Vid frukostbordet
20 sep 2012 07:38Alltså, jag sitter här vid köksbordet och har lite svårt att förmå mig att gå och borsta tänderna och ta mig till jobbet. Inte för att jag har ångest över jobbet som jag hade förut, men för att det bara känns så jäkla tungt. Eleverna vill inte, och jag förstår det, dom har inte velat nånting under dom senaste åren i skolan, så varför skulle det ändra sig nu? Och så blir jag arg på mig själv för att jag tänker så, och liksom dömer dom. Men jag kan ju inte göra underverk, jag kan inte förändra en elev som har hatat skolan så länge hen kan minnas. Som har kunskapsnivå åk 4 i engelska och alla diagnoser man kan ha. Jag satt dessutom och tittade på Efterlyst igår, och kände att "dom där två rånarna skulle mycket väl kunna gå i min skola", där vi har mycket problem med både droger och kriminalitet. Det du lägger ifrån dig försvinner. Kommer inte eleven till skolan är det troligt att hen har åkt fast för något brott, ofta drogrelaterat. Och jag hittar inte på, tyvärr.
Det är nu jag VILL känna det där ömmande hjärtat för elever som har det svårt och kanske har ett helvete hemma, men jag har ändå svårt för den tuffa tuffa attityden som jag möts av varje dag. Vi diskuterar klassrumslarm på jobbet, och ingen får vara där ensam, inte utan låst ytterdörr i alla fall. Det är lite läskigt att det har gått så långt.
Självklart finns det elever som jag känner att jag vill hjälpa och få igenom skolan och bara vara vuxen för, men jag är rädd för att det tunga kommer att väga över så småningom. Just nu går det ändå bra, jag har bra kollegor och har inte råkat ut för något mer än pekande fingrar och fula ord, men det är ju nog så jobbigt det också.
Nä, måste passa tiden nu!
