pussel

En dag i en kajak

23 jul 2013 09:37
Det är ju semestertider och för några dagar sedan var vi ute på en kajakutflykt, mannen och jag. Min första någonsin, bör tilläggas. Man kan ju tycka att det inte borde vara så svårt, och så svårt är det väl inte heller, men det första vi möttes av var en odräglig gubbe som istället för att sakligt berätta hur man gör olika saker drog en massa skämt och gjorde mig förbannad. När jag satte mig i kajaken visste jag inte vad som var rätt och vad som var skämt och det hela började med att jag körde rakt in i ett par båtar som stod parkerade samtidigt som jag skrek av ilska. Är det något jag hatar så är det att göra saker jag inte kan.

Som tur var har jag hyfsat lätt för att lära, och efter att mannen min fått ordning på sin båt och kommit underfund med hur det är man ska tänka (han hade paddlat en gång förut) gav han mig några råd och efter det gick det bättre. Vi paddlade hyfsat fort, det var fint väder, jag fick bada.

Efter badstoppet hade vi paddlat längre än vad mannen gjort förra gången han var ute och jag tyckte att det var dags att vända om. Det hade kanske inte gått så lång tid, men det kändes som den tryggaste saken att göra. Han hade dock planerat att vi skulle köra runt hela ön (en sträcka som vi i nuläget kanske hade avverkat ett kvarts varv av) och jag gick med på att i alla fall testa. Det gick jättebra och var jättekul, så när han meddelade att vi nu hade mindre än halva vägen kvar var det inte mer med det.

Så svängde vi runt en klippa och allt förändrades. Vågorna var plötsligt jättestora trots det rätt vindstilla vädret, ingenstans såg man land, överallt bara klippor som vågorna slog mot och fick kajaken att gunga konstigt. Dessutom kom jag plötsligt ingenstans när jag paddlade. Det gjorde jag förstås, men jämfört med alldeles nyss kändes det verkligen så. Det kändes också som att jag skulle välta. Det var varmt i vattnet och jag är en grym simmare, men hur jag skulle få med mig den där båten någonstans om den råkade slå runt här hade jag ingen aning om, och det var sånt jag började tänka på. Hjärnan är kanske inte den smartaste i alla lägen.

Mannen min är en aning starkare än jag, och snabbare i kajaken, så han körde iväg. Jag ropade till ibland för att han skulle vänta, och då gjorde han det, men tillslut hörde han mig inte ens, för att det blåste så och han hade kommit för långt bort. Någongång i den vevan kom en motorbåt förbi och glodde konstigt på mig. Jag tappade ju all teknik där ute bland vågorna, försökte mest bara hålla balansen, undvika klipporna och samtidigt ta mig framåt, bort från den här hemska platsen, samtidigt som jag försökte lura bort paniken. Det gick inte så bra och det såg förmodligen inte så bra ut heller, men jag gjorde mitt bästa.

Det tog sin lilla tid, men vi kom förbi det tillslut. Jag klarade det! Bakom ännu en klippa, ganska långt från det första, gömde sig lugnt och fint vatten, inget öppet hav, och långt därborta kunde man se fästningen och grejer vi kände igen från där vi startade. Det blev inget mer kajakande just den här sommaren trots att vi kanske hade tänkt det från början, men det blir det förmodligen nästa. Då ska vi dock hålla oss långt borta från öppet hav och liknande, det har vi båda lovat varandra.

Tillbaka till sidans topp