semla

Sjögull, cyanobakterier

1 sep 2015 15:00
Dagen som en skvalpig, grumlig, vidsträckt sjö. Stress och sömnbrist och allmän apati. På kvällen glimrar guldkanten helt stilla. Gömda små komplimanger mellan raderna. Påtaglig närvaro. Allt mycket städat, klanderfritt. Rentav lite bistert? Munnen som ett streck, det är du. (Tills du ler.)

Samförståndet, har det en plats någonstans, det liksom expanderar och jag tycker att det börjar kännas trångt här nu? Nyfikenheten, jag vet inte var den bor, mellan oss eller bara här hos mig?

Du skickar en bild på ditt fönsterbräde med två små plantor och jag tänker att det är något som gror. Jag vill inte backa men jag kanske borde eller så är det också att låta allt ta för stor plats, förgrenas, att vattna det.

Så länge inget är uttalat, så länge hon skulle kunna få läsa varje rad (varsågod!), så länge är det OK? OK? Ändå, denna rörelse framåt, den påtagliga viljan jag hela tiden tämjer...

Vi behandlar ett komplext ämne, många människor är involverade och det är gruppsykologi och ledarskap och politik i ett sammanhang vi själva är del av. Organismer, enheter i ett slags symbios. Viljor, viljor överallt.

Till och med gravitationen är vilse.
Allt böljar.