semla

Vågor, viljor, borden

17 sep 2015 10:02
Härom dagen blev ett "Vi syns snart!" (med utropstecken, guldkanten använder i princip aldrig utropstecken) helt jobbigt så jag lät bli att svara på det. Sen syntes vi inte alls snart.
Sen fick jag helt oprovocerat höra av någon att det märks att jag är lite av en favorit... och kan alltså konstatera att det inte är inbillning, vilket ju... är bra. Samtidigt är det kanske inte så bra. Jag vet inte vad jag ska tänka om det så jag provar att tänka precis allt jag kommer på. Pluggar i lurarna, drar ut och går vilse i timmar, höljd i en bubbla av musik, trött och hungrig och med något slags längtan rivande i kroppen. Motar bort den om och om igen, byter låt, byter spår, tanke, väg, går i cirklar och repeterar. Trillar hem i mörkret, äter lite, vevar tankar och så frågar han om någon vill med på kvällspromenad. I mitt grannskap. Jag sitter kvar i soffan och säger ingenting. Vad jag än gör blir det liksom fel på något sätt och nu ett moln här, helt lokalt. En vag oro, och grumlig sikt.