semla

Järn och guld

26 okt 2015 11:45
I tystnaden i småtimmarna låter helt vanliga repliker som viskningar. Jag har tunnare hud, större pupiller och jag skymtar dina rörelser i mörkret. Hur du också väjer. För min skull eller din? Du är här hos mig mitt i natten och du drar ut på samtalen, håller mig kvar men jag blundar och backar, skickar sömnemojis och såna som vinkar hejdå.
Och jag ser hur du ser mig, det gör jag, jag känner det i hela kroppen. Men förstår du vem jag blir när du gör det? Vill du ens förstå? Ser du men väljer att blunda... och är det det jag låter dig göra genom att ständigt fly med marginaler? Har jag gjort det till en lek, en utmaning som du roar dig med halvt omedvetet under täckmanteln platonisk vänskap/fruktbart samarbete?
Du har sett mig nobba intressenter förr (jag gissar att du har både sett och noterat), kanske vill du tänka att det här inte är annorlunda, att det finns utrymme att laborera på ingens bekostnad. Kanske verkar det helt enkelt som om det inte är annorlunda? Du vet inget om mina kulisser, vilka som smyger där när du inte är med (ingen, inte som du).
Fick en känsla av att ni varit osams förut men nu har gjort ett nytt försök. Bygger det på små skärvor av kanskeledtrådar som skulle hålla NOLL för någon som helst granskning. Tänker på när vi sågs sist, hur du strök hennes rygg, höll henne nära. Hur du makade på stolen och bjöd mig att sitta mellan er när sällskapet runt bordet blev mindre, och hur jag istället valde kortsidan för att det alternativet kändes otänkbart.
Jag desperatvillmåste snart antyda något men det finns ingen som helst respons som inte skulle skrämma livet ur mig, så sålänge jag är vid mina sinnens fulla bruk kommer det aldrig hända.
Det är nu en riddare i skinande rustning är lite extra välkommen att göra entré och enlevera mig från detta kaos. Guldkant goes skarpslipad egg och mina fingertoppar blöder.

Tillbaka till sidans topp