Släck inte. Låt mig inte se mig. Släck inte....

Släck inte. Låt mig inte se mig. Släck inte....
1 sep 2010 23:32

-´Det är ju hel otroligt´ utbrister mannen i sängen. Han har legat i någon annans säng och runt sig har han någon annans lakan och sängkläder. Kudden luktar någon annan. Trots att han för bara en minut sedan önskade sig till något hemvant vill han nu se vad som helst utan figuren som nu står mitt i rummet.
Från början hade det varit kalla sängkläder. Endast för två timmar sedan kunde han höra människor klampa runt i huset som var byggt av trä och snart 100 år gammalt. Natten var kolsvart ut men en lampa intill den grusade uppfarten skar sig in mellan gardinen och fönsterkarmen och gav precis lagom med ljus för att ge figuren som nu stod i rummet konturer. Ett ordnat hår lockade sig på ett ansikte dolt i skuggor. Nu var sängkläderna inte längre kalla. De var svettiga och varma, men luktade som hans egna där hemma.

Hur ofta möter man sin egen demon i natten för att glömma det dagen efter?

-´Det är ju helt otroligt!´ utbrast han. Fast det gjorde han aldrig för käken hade låst sig. Han hann tycka det var underligt i en hel sekund innan den förlamande skräcken naglade honom fast i sängen som nu luktade svett. Huden ville lämna hans kropp för under den kröp skuggor av is. Han kände igen varelsen! Det var han själv! Med ens visste han också vad han kände, eller vad mannen i rummet kände.

Hur lätt är det inte för en demon att återsöka sitt tidiga jag och rida den tomma varelsen till dess ett embryo föds. Skapar sitt eget kärl i vilket de tömmer sin vanmakt och ondska.

Den största demonen av dem alla, den som inte får nämnas vid namn, är just den som låter rasera. Den som gör ogjort det som tar ett liv att skapa. Vanmakt, förtvivlan och rädsla.

Sängkläderna var inte hans. De luktade surt. Rummet låg i mörker. Det pulserade, samlade sig och tätnade för att upplösas. Det gäckade honom. Vad såg han och vad såg han inte?! Han var ensam i villan. Ingen sov där den natten. Mörkret tätnade och utanför, intill den grusade uppfarten, blinkade en lampa oroligt i sin behållare. Fräste så till för att sedan dö ut. Djupt ner i mörkret bakom glipan mellan fönstret och gardinen kunde någon plötsligt skrika, och fortsatte länge skrika.

Tillbaka till sidans topp