simone

man måste härma dem som orkar

27 nov 2011 22:01
det går på dagarna, det är som att det aldrig hänt. det är kvällar och nätter, när tystnaden lägger sig. jag inser. inser att jag har gått vilse i en snårig skog av hjärtesorg, trampar omkring i smutsig illaluktande dy, famlar omkring i mörkret.

på en vecka har jag gått igenom alla känslor som finns. jag har legat i timmar i sängen och gråtit mig rödögd, jag har suttit vid mitt skrivbord och gråtit när ingen sett, jag har skakat på rösten händerna hjärtat men försökt bete mig normalt bland folk. jag har varit räddare än någonsin förr, jag har gått igenom alla stadier av självförakt samtidigt som jag har känt mig modig och stark och lätt.

jag känner mig så falsk som famlar omkring i den här mörka världen men som spelar att allt är bra, att allt är som vanligt. jag skulle vilja slita ur mitt hjärta ur kroppen och stampa spotta sparka på det för jag vill inte se det längre. jag vill inte känna av det, veta att det finns där inne i bröstkorgen och pumpar pumpar pumpar och slår varje jävla minut och sekund och fortsätter att leva när det känns som att jag inte lever alls.

förstår inte hur jag lyckas gå vilse, vandra omkring, i den här skogen utan att dö, hur jag dag ut och dag in lyckas vada i illaluktande dy utan att kräkas upp allt mitt innandöme. det lilla som finns kvar.

äter inte sover inte fungerar knappt och ändå får jag höra ”du verkar må så bra nu, du verkar så glad”. jag spelar med men hur mycket orkar kroppen? hur mycket orkar hjärtat? hur mycket stryk tål själen?

ta mig dit där jag kan få sova mig hel igen.