simone
...
21 maj 2012 20:26Blir inkallad till min chef på morgonen och hon frågar om jag mår bra. Säger att jag är trött och att något har hänt men inte vad. Att det är okej ändå. Ett dygn senare står jag och storgråter på en av jobbets toalett och tror att jag ska svimma. Skammen i att möta mina arbetskamraters blickar efteråt.
Det skulle bli lättare men jag vet inte om jag har märkt av det.
Nya dimensioner dyker upp gång på gång och det är därför jag hela tiden vill skrika rakt ut. Skrika ur mig lungorna, riva tårarna ur kroppen. Ja jo det har hänt någonting MEN DET VAR JU SÅ JÄ VLA LÄNGESEDAN NU NÄR SKA DET SLUTA men det säger jag aldrig för det som inte syns det finns inte, jag vägrar erkänna att det ens har funnits.
Så blev jag fjorton år igen.
Allt jag tar i just nu går sönder. Vill inte ta i något mer.
Ju mer som går sönder desto mer trasig blir jag. Jag plockar inte upp skärvorna, jag skär mig på dem, de fastnar under huden. Sedan går jag omkring med blödande sår, något som river och sliter i mig.
Jag bara undrar, fortfarande, om det inte var meningen att det skulle bli lättare?
Det. Blir. Inte. Lättare.
Vissa tror att vansinnet sitter inuti men det ligger faktiskt utanpå. Det är som att vi har samlat alla ihop alla dofter av alla minnen vi någonsin haft. Bra och dåliga. Lukten so sitter på fingertopparna och på kläderna. Det finns sedan hopsamlat i en flaska som läcker ut, där allt blandas till en enda sörja som letar sig in under huden, som stannar kvar som en hinna på huden. Det är vansinnet. Som vi aldrig kan bli av med heller.
Om jag tar i dig, går du sönder då eller är det jag som går sönder först?
159 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge simone en ros