Tintomara

Äh

23 maj 2013 12:45
-Hur går det? frågar folk vänligt, och jag har svårt att svara. Hur går det egentligen?
Från många känner jag ett genuint intresse, eller genuin omsorg, de vill faktiskt veta hur vi har det och frasen är inte bara en artighetsgrej. Många vet ju att Älsklingen haft anfall och blivit förändrad både mentalt och fysiskt. De undrar hur han mår, hur det ska gå och hur jag orkar. Det undrar jag själv också, ja, utom det sista då, för det vet jag ju. Återkommer om det.
Men hur Älsklingen mår, det är svårare. Ibland är han sig precis lik, eller nej, men nästan i alla fall. Han pratar om sånt vi pratade om förr, han intresserar sig för saker etc. Ibland är han mer förvirrad, rör ihop datum och dag och tid och vad som ska hända idag och sånt. Men han frågar och jag svarar och det går väl över, vad jag förstår. Ibland tar han evigheter på sig att svara på en enkel fråga. Ibland kommenterar han något jag sagt eller något vi gjort så långt efteråt att mina tankar är långt därifrån och jag fattar förstås inget.
Fysiskt går det också upp och ner, ibland rör han sig så stappligt och illa att man blir förtvivlad. Ibland går det bättre. Han har ont, han är stel, han fryser.
Hur det ska gå inser jag ju att ingen kan veta. Får han fler anfall och blir sämre för varje gång? Eller har de fått till medicinen rätt nu så han långsamt blir bättre och bättre? Kanske inte sitt gamla jag men i alla fall bättre än nu? Eller blir det nån tredje variant?
Hur jag orkar är enkelt att svara på. Jag gör så gott jag kan och flyr in i böcker och TV och dator när jag kan. Jag orkar för att jag älskar honom och för att det inte finns något annat bra alternativ. Och det går ingen nöd på mig.

Tillbaka till sidans topp