vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Tulo

2007

25 aug 2016 19:56
Det var året som helt klart var det värsta i mitt liv. Utan några som helst tvivel. Idag satte jag mig och läste igenom mina ord från den tiden, har ju även kvar allt jag skrivit på Andedräkt och jag känner genast den ogenomträngliga svarta klumpen i magen. Jag blev anmäld till försäkringskassan. Ett helt brev med lögner om både mig och mannen, vilket gjorde att jag spenderade hela det året med att kämpa för att få rätt och med att försvara att jag faktiskt har en skada som jag fått när jag blev påkörd. En skada som "angivaren" som jag kallat henne här, sa var fejk.

Dagarna innan FK stod utanför dörren kom vi hem ifrån en långresa till England, där jag och hon hade tävlat med våra hundar. Några månader innan hade vi varit på en annan resa, till världsutställningen, tillsammans. Att få läsa brevet som skickats till FK och sakta men säkert inse det man verkligen inte ville inse, det var helt förkrossande. Hon hade verkligen anmält mig, hittat på lögner för att förstöra hela mitt liv.

Ingen som kände oss båda förstod varför, hon förklarade aldrig varför och nu 9 år senare har jag lagt det hela, i förhållande till henne bakom mig. Det dyker upp ibland, och jag minns hur jag stod mitt inne i centrum och ringde psykakuten och bara skrek som ett skadskjutet djur att jag orkar inte mera. Då hade försäkringskassan samma dag talat om att jag inte skulle få mindre än 50% av min inkomst fram tills utredningen var klar. De "sköt från höften" som de kallade det. Psykakutstanten som var den som svarade, förstod de första säkert 5 min inte vad jag sa för jag bara skrek. Jag kände mig ensammast i hela världen. Allt detta på mina axlar, och en man och son jag inte ville oroa för mkt med hur jag verkligen mådde.

Tanten, när hon väl fått mig att lugna ner mig så mkt så jag kunde förklara vad problemet var, frågade om jag var suicid.
Jag minns att jag svarade att jag vill inte leva längre, men att jag aldrig skulle kunna göra så mot min son. Att jag vill men inte kan göra så, för hans skull.

Efter det har jag alltid vetat att hade det inte varit för honom, så hade jag valt att avsluta allt där och då. Det bara är så. Allt detta mörker som var då var kompakt. 5 veckor totalt på utredning långt hemifrån, 3 veckor heltid utan att få åka hem. Alla dessa brev, brev, brev med den ena nyheten sämre än den andra där jag var tvungen att försvara mig hela tiden.

Att detta plötsligt kom upp idag beror på något som jag inser nu, jag aldrig i hela mitt liv skulle hända.
Idag sa min mamma till mig, efter hon förklarat att jag ju minsann hamnar i bråk med alla och drog plötsligt upp angivaren och problematiken 2007, som ett bra exempel på detta, och när jag frågade om hon skojar får till svar att "nått hade du väl gjort för att hon skulle anmäla dig".. Och jag har nu dessutom fått veta att detta har min mamma även sagt till min systerdotter nyligen, med orden att hon behöver inte bry sig om vad jag säger för jag bråkar med alla, och återigen dragit upp detta med angivaren som exempel. Det känns som en dålig dröm.
Jag kan inte ens med ord beskriva hur detta känns.

Och jag inser en sak.. Mitt liv är något som det ska vara blankt kort för andra att dra upp som slagträ i diskussioner. Som när min syster helt sonika i slutet av förra året sedan drog upp anledningen till varför jag och min sons far gick isär, till min systerdotter, som exempel på nått som hon alltid ansett varit en lögn och på att jag alltid blir lämnad tydligen. En hemlighet som jag inte delat med mer än 4 personer i hela mitt liv, av respekt för både honom och min son.

Eller när min syster i februari, plötsligt blev förbannand för min systerdottersdotter fick följa med och välja valp i Norge. Då skulle hon plötsligt sabba mitt sponsoravtal med ett företag och började skriva alla möjliga lögner på FB om hur mina hundar har det.

Då jag ringde min mamma, i panik och sa att hon måste göra nått. Det ansåg hon sig inte vara i stånd i och ville inte lägga sig i.

Jag kan väl bara kallt konstatera att mina mest utsatta stunder i livet, de använder min närmaste familj för att hugga mig i ryggen med. Samma sak när jag blev jagad av stalkern i 3 års tid för några år sedan. Det sa min mamma för några månader sedan att "hon kunde då rakt inte förstå vad det var att vara rädd för, hon har minsann aldrig varit rädd i hela sitt liv".
Mannen som stalkade mig, sitter 3 år senare fortfarande på sluten rättspsykiatrisk avdelning och i papprena jag fick innan sommaren står det att han fortfarande utgör ett stort hot mot mig och att han fortfarande vill skada mig. Och min egen mamma förstår inte hur hand förföljelse och konstanta intrång i mitt liv och otaliga mordhot har påverkat mig.

Det hade varit så lätt att göra precis samma sak. Det är ju inte som det saknas möjligheter, att dra upp gammal skit och häva i knät, men jag ska verkligen försöka låta bli. Min syster och min mamma har blivit en och samma. De har båda frikort och gaddar ihop sig. Det senaste är att använda min älskade farmor i diskussionerna. Jag är så lik henne. Det tackar jag gud för!

2007 var också året då min farmor dog. Nu 9 år senare och inte mindre än 24 år efter mina föräldrar skildes och säkert 30 år sedan farmor flyttade in till stan efter farfar dog så är hon också öppen för alla former av smutskastning av min mor och syster. Hon var en hemsk människa. Oj, oj, oj. Och tänk så lik henne jag är. Att hålla på och smutskasta en död människa är väldigt dåligt. Men där är vi.

Att läsa sina ord här på ord ger perspektiv på saker märker jag. Detta är inget nytt under solen. Jag har åtskilliga gånger skrivit om gånger då jag och min syster är osams. Men att mamma stämmer in i kören, det är ganska nytt. Nu är de rörande eniga om att jag måste må väldigt dåligt. Mamma sa idag att "det visste hon, även om jag inte förstod det själv."

Jag vet inte om jag ska ta detta som ett skämt. Sanningen är i alla fall långt därifrån. Jag mår bättre än vad jag gjort på flera år. Jag stormtrivs härnere, lägenhet och allt, konstigt nog. Jag saknar min son jättemkt, men älskar att ha några minuters promenad till havet, vattenmeloner stora som pilatesbollar, min goa sambo, mina hundar och mina goa vänner som jag i år firar 38, 20 och 12 års jubileum med. Sen älskar jag också att jag äntligen fått upp ögonen för all jävla känslomässig utpressning jag tidigare bara har accepterat. Den får mig att se rött, det tillstår jag. Men jag ser den och finner mig inte i den längre. Jag ska skriva min psykolog ett tackkort imorgon. Tack för att du öppnat ögonen på mig för all jävla bullshit jag utsätts för. När vi talade om den gällde det ju min syster, but the same rules apply.

Häromdagen läste jag Princess ord till sin mamma. Det var fint. En sån mamma hade jag med en gång.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

508 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Tulo en ros

Tulos senaste Ord

» 2007
25 aug 2016 19:56
» Han har åkt..
8 aug 2016 18:51
» Totalt less..
25 maj 2016 14:08
» Så mkt att tänka på..
3 maj 2016 20:36
» Yes, I can..
23 feb 2016 09:05
» Listtjuven, 2015 revisited..
13 jan 2016 11:37
» Tragiskt men sant..
12 jan 2016 22:12
» Vet varken ut eller in..
9 nov 2015 09:37
» Imorgon åker jag hem..
26 okt 2015 16:01
» Still in France..
24 okt 2015 17:27
» Pardon my french..
3 sep 2015 20:36
» 2015 = Frankrike..
8 aug 2015 08:11

Dagens namn: Östen
:: reklam ::