Tulo
Nu kämpar han inte längre.
7 jun 2008 08:25Va med sonens kusiner med mor på Hospice i förrgår. Synen var fruktansvärd. Deras pappa typ 46 år låg och såg mer död ut än levande.
Ögonen hade sjunkit in i sina hålor, hyn var så grå, armar och ben va verkligen bara skinn och ben. Ett trött leende när vi kom och några trötta ord här och där.
Jag fick i det närmaste tunghäfta, något som inte händer särskilt ofta får jag säga.
Vi var där en dryg timme kanske och jag gick på darrande ben därifrån. Jag sa nått i stil med att "det va skönt att träffa dig" och klappade om han och han svarade att det tyckte han med.
Jag skjutsade hem barnen och sen skjutsade jag in mamman igen för dom visste ju att det inte var långt kvar. Han härdade igenom vår nationaldag och hade visst ätit någon jordgubbe. Eftersom mamman var kvar så hade vi koll på sonens killkusin som var på fest igår kväll, skolavslutnings jippo tror jag.
Han hörde av sig när han kom hem igår kväll och nu på morgonen för då var pappa död.
"För ca 30 min dog pappa efter att ha kämpat hela natten. RIP pappa!"
Jag ringde upp honom genast och pratade med honom. Han verkade lugn, pappa har ju varit sjuk i över 8 år och dom har nog ändå vant sig vid att detta ska komma.
Ringde upp mamman och ska nu åka och hämta henne. Usch så orättvist livet kan vara ibland.
Ha det bra Å! Hälsa min farmor och farfar om du ser dom! Vi ska hjälpa till med dina sötnosar här nere!
Kram/ Tulo