Tulo
Curling upphöjt i två..
30 mar 2015 22:40Jag inser att detta är mer mitt problem, eller det känns som ett problem för mig fast jag bara borde låta bli att bry mig.
Min älskling har ju en son som fyller 9 om ett par dagar. Världens goaste unge, snäll och rar, duktig på fotboll och väldigt lik pappa.
Men jag har så svårt för när man inte förbereder barn för livet, jag vet inte varför. Kanske för att jag själv krockade när sonen var liten och jag insåg att jag kunde försvinna när som helst och därför ville jag liksom förbereda lära honom saker så han inte skulle stå helt handfallen om något hände mig. Små saker. Men små saker kan bli viktiga saker och det är viktigt att veta att man "kan själv" som barn ofta säger.
Men där är jag och älsklingen väldigt olika. Han är så kärleksfull mot sina barn, vilket är bra, men med den kärleken kommer också några kg bomull som dom bäddas in i och trots att jag inte borde bry mig, så stör det mig.
Tex: På vägen till storstaden så blir det bråk mellan älsklingen och hans ena 16-åriga dotter. Hon vill absolut inte följa med till hans bror, vilket var destinationen. Jag föreslår att hon ska få kliva av och åka buss hem. Kl var 18 på en torsdags mitt i sommaren. Men nej, det ville inte älsklingen och efteråt så framkom det att det var för risken att något skulle hända henne.. Förlåt.. Men.. SUCK!
När jag sov hos honom sist, så var det ett fasligt rännande hela natten för sonen kunde inte sova eftersom jag sov i hans säng och då kunde inte han gå dit på natten, vilket han gör när jag inte är där. Så istället så ropade han typ en gång i kvarten och älsklingen fick gå dit och sömnen blev ju inte så bra. Känns lite som det bästa är att jag inte sover där när sonen är där, för då får de sova i lugn och ro, som dom är vana vid.
I helgen kom dom hit på lördagen, och jag ville fråga om dom skulle sova över. Men ganska snart insåg jag att det var nog ingen idé för jag tvivlar på att det skulle falla i god jord hos sonen, så därför frågade jag inte. Kändes lättast så, tyvärr.
Nu ska hans ex få barn och förlossningen är planerad vilken dag som helst. Älsklingen bor ca 30 min från mig med bil och nu är det så att sonen vill få vara hos pappa när mamma åker på förlossningen. Allt väl så, men då verkar det inte gå att han kommer hit och sover över tills barnet är här, så risken inte finns att han behöver stå ut en stund med sina två tvillingsystrar på 17 år under tiden det tar pappa att komma till undsättning.
Ja, detta med andras barn är svårt. För vissa saker gillar man inte, hur goa dom än är. Och detta är ju egentligen inte sonens fel, utan föräldrarnas som inte verkar fatta att han är 9 år, och inte typ 4.
När min son var 8 åkte han själv till sin pappa med buss, en resa på 2 ½ timme själv i sällskap med olika snälla busschaufförer som höll ett öga på honom. Långt ifrån idealiskt, men jag skulle välja det varje dag över barn som fortfarande inte kan åka buss 45 min en torsdagseftermiddag vid fyllda 16..
Jaja, jag får väl bita ihop ett tag till. Försöka bita ihop. Jag har så svårt när föräldrar inte förstår att dom gör barnen handikappade genom att behandla dom som små porslinsfigurer som inte kan nått själva. Men jag får jobba vidare på att försöka leva med detta. Ungen är go, pappan ännu goare och det är ju det som är viktigast.
Kram/
Tulo